emblas.se
Den sista dagen i dimma •
Long time no see! Ni kanske undrar om jag har dött eller så, men det har jag faktiskt inte. Jag har bara haft fullt upp med, ja, ingenting särskilt egentligen. Men en sak har jag gjort: Jag har räknat ner dagarna sedan en tid tillbaka för att IMORGON börjar ju plugget!! Jag är såå taggad! Kursböckerna och anteckningsblocken ligger i en prydlig hög på bordet. Ja, jag skriver anteckningar för hand 2018. Även om det är smidigt med dator så hajjar jag inte hur man hinner med att få ner allt man ska medan man lyssnar och knappar på tangenterna… Sen skriver jag dessutom betydligt fortare för hand än på en dator (blir alltid smått avis på folk som kan skriva utan att titta på tangenterna). Men nog om det nu, för jag kom ju på att jag inte ens har lagt upp bilderna från vår sista dag i England i somras. Även om det var över 2 månader sen vi kom hem så kan det ju vara lite skoj att berätta om då vi gick vilse i dimmorna i Dartmoor… så klyschigt, eller hur! Oändliga mil i vänsterfil på dessa sagovägar… Näst sista dagen besökte vi Roseland Heritage Coast i Cornwall. Fantastastiskt vackert, men lite för kallt och blåsigt för att bada. Här fanns dock massor av vackra stenar! Mitt hjärta. Sista dagen begav vi oss åter till Dartmoor och den lilla byn Widecombe in the Moor. En väldigt liten, men gammal by. Den stora sevärdheten är den medeltida katedralen som vi såklart tog en titt på! Det är något väldigt dystert, men samtidigt vackert med detta tidlösa, dimmiga landskap. Det är inte svårt att förstå varför skräckförfattare har inspirerats av Dartmoor i hundratals år. Efter en förvånansvärt fin lunch var det dags att bege sig ut på själva mooren… …detta hade jag verkligen längtat efter! Även om det inte var så jättemuntert väder så var det en svårslagen känsla att vandra bland dessa midjehöga ormbunkar. Och stämningen blir ju speciell när dimman kryper på… Hästarna gjorde oss lite sällskap på vägen Ett unikt och makalöst landskap! På långt håll ser inte stenansamlingarna så stora ut, men de är verkligen enorma! Ungefär här började vindarna och dimman tillta… Den här bilden tog jag precis när vi kom fram till stenarna… …och så här såg det ut på samma ställe 10 minuter senare. Har aldrig varit med om något liknande! Dimman och de starka vindarna stängde liksom ute alla intryck och man tappade tidsuppfattningen litegrann. Detta var bland de sista bilderna jag tog. Efter det här så började vi nämligen fundera på hur fasen vi skulle hitta tillbaka till bilen som vi hade parkerat någon kilometer bort. Vi visste ju från vilket håll vi hade kommit, men vi hade ju inte följt någon väg eller stig, utan bara vandrat rakt ut på heden. Och när dimman drog in så man knappt såg 5 meter framför sig så tappar nog även den bästa sin orienteringsförmåga… Hur som helst så ville vi inte stanna och vänta, för vi visste ju inte hur länge sån här dimma kan ligga kvar. Så vi började gå. Och gå. Och gå ännu mer. Ingen av oss var ultimat klädda för blöt vegetationspromenad, så vi bestämde oss för att försöka hitta en av de asfalterade vägarna som slingrar sig över hela Dartmoor. Sagt och gjort! Vi hittade en väg, men med noll aning om var vi befann oss och vilket väderstreck som bilen var, så gick vi bara åt ett håll. Här tycker ju en smart person att det bara är att dra fram GPSen på mobilen så löser det sig. Det gjorde vi också, men eftersom vi inte noterat vart vi parkerat bilen så var den inte till mycket hjälp… Efter nästan en timmes promenad på okända vägar så började dimman lätta något, och slutligen hittade vi äntligen bilen! Har nog aldrig varit så glad över att ha en hyrbil! Blöta, trötta och fortfarande lite halvt förvirrade satte vi oss i bilen och åkte tillbaka mot Torquay. Utflykten slutade väl inte exakt som vi tänkt oss, men det här är ju en sån grej som ändå är lite skoj att ha varit med om och berätta om för andra. För ingen resa till Dartmoor kan ju vara komplett utan att ha gått vilse i den täta och hemlighetsfulla dimman… Until next time!