claphaminstitutet.se
Könsbyten ska inte vara snabba och enkla
Debatten om könsbyte har tagit fart igen sedan några forskare från Göteborgs universitet ifrågasatt det vetenskapliga underlaget för tidig behandling av barn och unga med könsförändrande interventioner. Könsatypiskt beteende är relativt vanligt hos yngre barn, men bestående önskan om att byta kön är ovanligt. För en liten grupp konsolideras dock önskan om könsbyte efter puberteten, och en del utvecklar ett svårt depressivt tillstånd - könsdysfori - vilket har motiverat könsmodifierande behandling med hormoner, kirurgi och byte av juridiskt kön. Personer med könsdysfori kan i Sverige söka till sex särskilda regionala utredningsteam. En utredning tar minst ett år, och görs av tvärprofessionella team. Sedan 2017 har inrättats ett nationellt kvalitetsregister för könsdysfori, vilket skall möjliggöra systematisk uppföljning och forskning. År 2015 var andelen med könsdysfori omkring 0,04 procent i befolkningen, vilket motsvarar c:a 3 500 personer. Sedan millennieskiftet ökar könsdysfori kraftigt bland barn och unga, under 2010-talet var ökningstakten så mycket som 100 procent varje år och det är övervägande flickor. Orsaken till ökningen är okänd, men faktorer som ökad exponering i media för frågor som har med kön att göra där normbrytande beteende premieras är säkert bidragande. Samtidigt har det skett en ökad tillgänglighet till könstransformerande behandling och en värdeförskjutning från att det som tidigare setts som en extraordinär åtgärd vid svårt psykiskt lidande nu snarast betraktas som en rättighet, och att alla som inte trivs i sitt biologiska kön i princip skall ha tillgång till snabb och enkel behandling. Ministrarna Annika Strandhäll och Alice Bah Kuhnke presenterade 2018 ett lagförslag som helt tog sin utgångspunkt i den enskildes självidentifikation. Man ville sänka åldern för när könsoperationer skulle vara tillåtna från 18 till 15 år och göra juridiskt könsbyte möjligt från 12 års ålder. Nu fick lagförslaget kritik av Statens medicinsk-etiska råd, speciellt hade man tveksamhet till att utföra irreversibelt kroppstympande operationer på omyndiga, men samtidigt skall noteras att rådet var oenigt. Hormonbehandling är inte okomplicerad, med biverkningar och stor inverkan på den naturliga utvecklingen och en del i den process som i vissa fall inbegriper en operation som man ser fram mot. Att i tidig ålder låsa sig för detta gör att man riskerar stänga sig för andra alternativ som kunde vara väl så bra för framtida anpassning och hälsa. Att barn och unga vantrivs med sina kroppar är inte ovanligt. Anorexi hos flickor är ett vanligt problem, och normer för beteende och utseende är snäva i ungdomsvärlden. Den bästa lösningen är många gånger att få stöd i att acceptera sig själv och sin kropp och att det är det sociala interaktionsspelet som behöver förändras. Plastikkirurgerna känner till att korrigeringar av olika utseendedetaljer som man fixerat sig på ofta inte leder till att man mår bättre efteråt. Vi understödjer inte anorexi-patienters uppfattning om sina kroppar, utan hjälper dem till en realistisk syn som möjliggör kosthållning som är nödvändig för hälsan. Könsdysfori åtföljs ofta av andra relaterade diagnoser som autism, ätstörningar, depressioner, trauma, men inte heller detta skall i princip hindra att behandling påbörjas, menar vissa förespråkare. De som försvarar könstransformerande behandling av unga hänvisar till studier som anses visa att patienterna är nöjda och mår bättre efter behandling samt att få ångrar sig. Ser vi till evidensläget är detta långtifrån självklart. Professor Carl Heneghan vid Centret för evidensbaserad medicin vid universitetet i Oxford har gått igenom studier av utfallet av könskonträr hormonbehandling och säger i en rapport att det finns signifikanta problem med hur data samlats in och analyserats vilket förhindrar definitiva slutsatser. Dessa interventioner förblir därför huvudsakligen experimentella och bör ske i en forskningskontext. Vår kropp är inget objekt, den biologiska könsidentiteten är en integrerad del av vår person. En alltför ensidig syn i frågor kring genusideologi som relativiserar det biologiska könet gagnar inte identitetskonsolideringen hos barn och unga i allmänhet, och allra minst hos dem som brottas med upplevelsen av en annorlunda könsidentitet. De personer som lider av könsdysfori är en utsatt grupp som är starkt stressade kring sin könsidentitet, dessutom ofta marginaliserade eller osynliggjorda, ibland förskjutna av sina familjer. De behöver samhällets stöd, det handlar om att lyssna, bekräfta och bemöta dem utifrån god och evidensbaserad kunskap, inte utifrån ideologiska låsningar. Det är något helt annat än att erbjuda snabbt och enkelt könsbyte. Bengt Malmgren, läkare med psykiatri som specialitet Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD) Anna Sophia Bonde, präst och bibellärare Anders Gerdmar, docent vid Uppsala universitet Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet Artikeln publicerad i Dagens Samhälle 2019-03-26