claphaminstitutet.se
Orimliga skillnader i hjälpen till olika grupper av hemlösa
Vi som under många år forskat om och uppmärksammat utvecklingen av de hemlösas situation i Sverige ser med tillfredställelse på att du, Stefan Löfven, intresserar dig för frågan. Bland annat har du i veckan besökt verksamheter som arbetar med äldre hemlösa i Stockholm. Därför hoppas vi nu också att du och din regering är beredd att styra upp utvecklingen av hemlösheten i Sveriges kommuner. Bakgrunden till denna vädjan är att socialtjänsten i en del svenska kommuner nyligen infört egna regelverk eller rekommendationer för vilka hemlösa som ska få långsiktig hjälp och vilka som endast ska få akuthjälp. Hemlösheten är en så allvarlig avvikelse från normal levnadsstandard i rika välfärdsdemokratier att alla dess former måste bekämpas med kraft. Det är en risk att sådana här regelverk får snabb spridning. Bakgrunden till de nya regelverken är att vissa kommuner skiljer på ”socialt hemlösa”, till exempel hemlösa med psykiska problem eller missbruksproblem och ”strukturellt hemlösa” vilket innebär att de hemlösa inte har ekonomiska förutsättningar att ta sig in på dagens bostadsmarknad. Flera länder i Europa har gått ifrån bruket att skilja på olika grupper hemlösa utan talar i stället om olika situationer som de hemlösa kan befinna sig i. Denna praxis följer också Socialstyrelsen i de svenska nationella kartläggningarna av hemlösheten. I Göteborg motiveras de nya rutinerna, enligt pressen, med att man ville ha en likartad handläggning av hemlösheten i de olika stadsdelarna samt att kostnaderna för sociala boenden ökade från 400 miljoner till en miljard mellan 2011 och 2018. Ett exempel på hur kommunernas egna kategoriseringar av hemlösa lett till att olika åtgärder börjar riktas mot olika grupper hemlösa är Malmö stads beslutade vägledning (23/5 2019), som fått stor medial uppmärksamhet. Den 20 juni i år konstaterar Sydsvenskan att ”Den nya vägledningen innebär att enbart socialt utsatta får långsiktigt stöd, medan strukturellt hemlösa inte kan få mer än akut tak över huvudet.” Tidningen konstaterar också att det inte blev något undantag för barnfamiljers anstånd i väntan på att konsekvenserna av de nya riktlinjerna utreds. Den 4 juli rapporterade Sveriges Radio: ”Både Göteborg och Malmö har nyligen skärpt rutinerna för den hjälp som ges till hemlösa som inte har missbruksproblem eller psykiska problem. Denna grupp ska i första hand hänvisas till akutboenden där de får bo max en vecka.” I Malmö motiveras förändringen med domar från kammarrätten, som av kommunen tolkats så att socialtjänsten bara har ansvar för att ordna boende till socialt hemlösa. I Göteborg motiveras de nya rutinerna, enligt pressen, med att man ville ha en likartad handläggning av hemlösheten i de olika stads­delarna samt att kostnaderna för sociala boenden ökade från 400 miljoner till en miljard mellan 2011 och 2018. De nya riktlinjerna i Göteborg och Malmö har också lett till starka motreaktioner. Både socialarbetare och hemlösa barnfamiljer har reagerat starkt på de nya regelsystemen. De hävdar att reglerna kommer att få orimliga konsekvenser för de hemlösa. Inte minst de barnfamiljer, som utsätts för de hårdare reglerna. Lektorn i välfärdsrätt vid Linköpings universitet Pia Kjellbom skriver i Svenska Dagbladet den 31/7 2019 att behandlingen strider mot såväl socialtjänstlagen som mot domstolspraxis. Kjellbom hävdar således att socialtjänsten gör fel. De nya riktlinjerna som vissa kommuner börjar arbeta efter är problematiska av framför allt tre skäl. För det första är uppdelningen mellan socialt och strukturellt hemlösa i grunden problematisk. Det kan visst finnas en vits med att visa på att dagens hemlöshet inte är förenlig med gamla inrotade uppfattningar om den hemlöse som en medelålders miss­brukande man. Men enligt hemlöshetsforskningen har förhållanden på både strukturell nivå (exempelvis fattigdom, bristande tillgång till lämpliga bostäder), organisatorisk nivå (hjälpsystemens utformning och förmåga att förebygga problem, användning av metoder som har vetenskapligt stöd) och personlig nivå (förhållanden i personens bakgrund eller egna val) betydelse för om en person eller familj blir hemlös. Ju längre en person befinner sig i hemlöshet desto större är risken att olika personliga problem tar överhanden och förhållanden av strukturell natur hamnar i bakgrunden. Tiden i hemlöshet har också en avgörande betydelse för möjligheterna att återvända till den ordinarie bostadsmarknaden. I den senaste nationella kartläggningen i hela landet vecka 14, 2017, var 33 250 personer hemlösa, enligt Socialstyrelsens definition. Mer än hälften av personerna hade varit i hemlöshet i minst ett år och en av tio hade varit hemlös i mer än 10 år. Detta är naturligtvis ett starkt underbetyg för landets kommuner. Vi vet i dag att lång tid i hemlöshet leder till betydande svårigheter att återvända till den reguljära bostadsmarknaden. Snabba och tidiga åtgärder är av största vikt. De som drabbas av sådana här åtgärder är bland annat just barnfamiljer och fattiga pensionärer som är hemlösa på grund av fattigdom och bor i kommuner med bostadsbrist. För det andra illustrerar de antagna riktlinjerna hur litet inflytande vetenskap och beprövad praktik har i hemlöshetsfrågan, jämfört med andra typer av överväganden. I april 2018 lämnade utredningen ”Framtidens socialtjänst” över sitt delbetänkande ”Ju förr desto bättre – vägar till en förebyggande socialtjänst” (SOU 2018:32) till regeringen. Med stöd av en rad forskningstexter slog utredningen fast att förebyggande arbete är viktigt för framtidens socialtjänst för att möta problem som hemlöshet och ungdomskriminalitet. Därför borde kommunerna satsa betydande resurser på dem man kallar strukturellt hemlösa innan de riskerar att långsiktigt permanentas i hemlöshet i tillfälliga boendelösningar av låg kvalitet. För det tredje leder kategoriseringarna av olika grupper hemlösa lätt till att olika grupper ställs mot varandra, vilket kan förhindra ett helhetsgrepp om den svenska hemlösheten. På sociala medier har till exempel flyktingmigrationen och ”Lag om mottagande av vissa nyanlända invandrare för bosättning (2016:38)” uppfattats som att de nyanlända har starkare rättigheter än de svenska pensionärer som befinner sig i hemlöshet. Hemlösa barnfamiljer har ställts mot ensamstående, kvinnor mot män, äldre mot ungdomar och så vidare. Det finns många ideella organisationer som engagerar sig för olika grupper hemlösa. Problemet är att dessa organisationer inte kan bedriva socialpolitik. Men det kan du och din regering göra, Stefan Löfven. Därför hoppas vi att du och din regering snarast ger ett tilläggsuppdrag åt utredningen ”Framtidens socialtjänst” om nödvändiga ändringar i socialtjänstlagen som gör att äldre, barn­familjer och andra i hemlöshet också kan ges rätten att bo på ett anständigt sätt. Hans Swärd, professor vid Lunds universitet i socialt arbete Per Eriksson, professor vid Lunds universitet och ordförande vid Claphaminstitutet Artikeln publicerad på DN Debatt 20190817