claphaminstitutet.se
Laglöshetens människa – Varför en materialistisk etik leder till människovärdets kollaps
Nomos är det grekiska ordet för ”lag”. Varje fungerande samhälle måste bygga på ett lagsystem, annars kollapsar det snabbt i anarki. Men varje samhälle leds också av en grundläggande etik, som delvis återspeglas i lagsystemet, men som också utgör en bas för den moraliska kulturen i hela samhället. Men var ligger källan till det moraliska tänkandet i en kultur? Här finns tre huvudsakliga förklaringsmodeller. Den första modellen är den autonoma etiken. Ordet autonomi betyder helt enkelt ”själv lag”. I denna grundsyn blir var och en sin egen lag; varje individ avgör själv vad som är ont och gott. I motsättning till detta står en heteronom etik, ett begrepp byggt av grekiskans ord för ”annan lag”. Någon utomstående mänsklig auktoritet avgör här vad som är rätt och fel. Det kan vara staten, traditionen eller andra instanser. Den tredje formen kan vi enligt detta mönster kalla för en teonom etik, alltså ”Guds lag”, där de etiska påbuden hämtas från en gudomligt uppenbarad vilja. Det är uppenbart vilken av dessa tre modeller som fått störst genomslag i Sverige. Autonomin är en starkare princip i vårt land än i något annat land i världen. Över hela vår kultur löper idag denna grundideologi som en röd tråd. När det nya skolsystemet inrättades på 1960-talet blev elevernas självständighet och oberoende från lärarens auktoritet en hörnsten som hela systemet byggdes kring. Samma ideologiska hållning är också sedan många år är en självskriven utgångspunkt inom sekulär media och akademi. Den verkligt allvarliga faran i ett samhälle är när de instanser som är satta att försvara en högre etisk princip faller för samtidens tryck och därmed abdikerar från sin roll som moralisk riktningsgivare och dörrvakt. Det är därför mycket allvarligt när kyrkliga sammanhang inte orkar stå emot den sekulära kulturen, utan låter den individcentrerade filosofin sippra in också i den kristna sfären, till den grad att även kyrkliga ställningstaganden börjar göras på autonom grund, istället för den högre moraliska grund som en biblisk grundsyn innebär. Vår tids individcentrerade etik presenteras som frestande alternativ redan i Lustgården, där mannen och kvinnan får förslaget att ta Guds plats och själva bli normen för gott och ont. Här tas det stora steget över från en teonom etik till en autonom etik – ett val som har inneburit oerhörda konsekvenser för mänskligheten ända sedan dess. Inget samhälle kan dock i längden hålla sig med en sådan grundsyn. En etik där var och en tillåts forma sin egen syn på rätt och fel kommer i förlängningen att leda till kaos. Historiens exempel har visat att frihet från auktoriteter snabbt går över i den starkes rätt, med våld och förstörelse som konsekvenser. Ett samhälle som vill ha en längre hållbarhet behöver därför inordna samhällsmoralen i enlighet med något slags etisk modell. Immanuel Kant gjorde ett vällovligt försök att forma en pliktbaserad etik som var tänkt att kunna fungera även för människor som inte räknar med en gudomligt given moral, utifrån principen att människor bör agera enligt en princip som de skulle vilja se upphöjd som allmän lag. Kanske är en sådan etik också den bästa möjliga grunden för ett sekulärt samhälle. Den etiska modell som istället har fått ett stort genomslag i det sekulariserade västerlandet, inte minst i den medicinska etiken, är den utilitaristiska nyttoetiken (av latinets utilitas=nytta). Den drar den materialistiska människosynen till sin spets, och landar i slutsatser som blir intuitivt och moraliskt förskräckande. Genom förgrundsgestalter som Jeremy Bentham, Peter Singer och svenske Torbjörn Tännsjö byggs denna etik på en grundsyn där människan inte är något större än en av slump och naturligt urval hopsatt samling atomer, som är ute på en kort och ytterst sätt meningslös resa från ingenting till ingenting. Ingen har tänkt människan, det finns inget syfte med hennes liv, och det finns heller inget hopp bortom döden. I en sådan människosyn finns ingen gudomligt given moral, och det är heller inte meningsfullt att bygga några högre etiska principer än att maximera människans lycka eller njutning under den korta stund vi finns till här på jorden. I brist på högre etiska principer blir allt tillåtet, och utilitarismen blir därmed ett slags kollektiv anarki där den enda etiskt hållbara grunden för en människas handlande är om den kan resultera i större njutning för den enskilde eller flertalet. Inga fasta påbud gäller, oavsett om de anses mänskligt eller gudomligt sanktionerade. Det är också bakgrunden till Tännsjös bok ”Du skall understundom dräpa” – en medveten markering mot den etik som lutar sig mot Tio Guds bud. En utilitaristisk etik får kraftfulla konsekvenser för människovärdet, där det inte alls blir etiskt fel att medvetet döda en annan människa, så länge man kan hävda att en sådan handling bidrar till ett ökat välbefinnande för andra. Det är också en sådan etik som – parat med autonomin som högsta moraliska princip – som ligger till grund för hur exempelvis abortfrågan hanterats i Sverige. När abortlagen tillkom på 1970-talet fanns den moraliska dimensionen med i diskussionen inför beslutet att öppna denna dörr i vården, och behovet av att vårdpersonal av samvetsskäl måste ha rätt att avstå från att utföra aborter ansågs så självskriven att den inte ens behövde skrivas in i lagen. Men vi vet alla vad konsekvensen blev. När lagen väl var införd flyttades de moraliska gränsmarkörerna hastigt undan, och alla moraliska överväganden som inte tog sitt avstamp i autonomiprincipen började snart slås ner så kraftfullt att mycket få snart vågade eller orkade höja en kritisk röst. Det finns flera baksidor med en utilitaristisk grundsyn. Dels har det visat sig notoriskt svårt att avgöra exakt vilka handlingar som leder till den största lyckan eller njutningen. Det kan exempelvis mycket väl hävdas att ett ökat antal aborter leder till mindre lycka i samhället, speciellt när de små ofödda människornas framtida lycka räknas in i ekvationen. Men eftersom autonomiprincipen i den här frågan i praktiken har kommit att övertrumfa även utilitarismens beräkningar, blir den vuxnes rätt att avsluta den oföddes liv överordnad alla andra bevekelsegrunder, inklusive den ofödda människans rätt att få leva. Även när det gäller dödshjälp är det fullt möjligt att hävda att en möjlighet för sjukvården att aktivt döda patienter skulle resultera i mindre lycka i samhället. Det var också en sådan hållning jag försvarade när jag härom året mötte Torbjörn Tännsjö i offentlig debatt på temat dödshjälp. Bland dem som vill öppna dörren för dödshjälp tycks principen om individens autonomi numera också ha blivit den dominerande – en skiftning som rimligen är resultatet av de skrämmande konsekvenser vi nu ser på alla de platser som infört olika varianter av dödshjälp. I höstas mötte jag ordföranden i organisationen ”Rätten till en värdig död” i debatt på Umeå Universitet, och oavsett hur skräckinjagande exempel jag lyfte fram från Kanada, Nederländerna eller andra platser blev svaret ungefär detsamma: ”Jovisst, men jag skulle ändå gärna vilja ha det där pillret i min hand…” Just eftersom individens kontrollbehov kan vara så stark behöver vi hjälpa politiker, vårdpersonal och andra att försvara högre principer än en impulsiv, men praktiskt omöjlig vilja att äga total kontroll över sin tillvaro. Vi kan inte i ett modernt samhälle göra individens önskan om oberoende till en sådan hörnsten att alla andra värden riskerar att gå förlorade. Vi behöver istället bygga ett samhälle där kärleken till nästan blir viktigare än min egen rätt att i varje situation göra vad jag vill. Principer är viktiga. Utan dem tar den starkes makt snart över alla viktiga etiska avgöranden. Men känslor är också viktiga, när de används på rätt sätt. I debatten mot Torbjörn Tännsjö avslutade jag med att ta upp ett exempel från en palliativläkare som berättat om hur en av hennes patienter kom in med en stark dödslängtan, men efter en tid av samtal och omsorg kunde vända och avsluta sitt liv utan smärta och i frid. Den dimensionen bör också vara vägledande när vi ska ta ställning i den här typen av medicinsk-etiska frågor, avslutade jag. När åhörarna applåderade och jag tog min motdebattör i hand, lutade sig Tännsjö över och viskade i mitt öra: ”Ja, så demagogiskt kan man ju också uttrycka sig!” Demagogi – att enbart anspela på känslor för att undvika sakfrågan är något en sansad debattör bör undvika. Att däremot tala om människors verkliga känslor inför frågor om liv och död är däremot i högsta grad relevant, om vi vill förbli mänskliga, medkännande och moraliska varelser. Det centrala problemet med en strikt nyttoorienterad etik är nämligen att en konsekvent hållen utilitarism strider kraftigt mot den samvetets röst som finns i människans inre. Vi upplever intuitivt att det är fel att medvetet döda en oskyldig medmänniska, även om någon skulle hävda att en sådan handling skulle kunna ge positiva konsekvenser. Samvetets röst är en dyrbar skatt som är värd att vårda, om vi vill bygga en människovärdig tillvaro. Denna inre röst säger oss också att det ligger något grundläggande fel i den materialistiska människosynen. Människan är något större än bara en samling atomer, en farkost för våra gener. Varje människa äger en värdighet och en dyrbarhet i sig själv, bara genom att vara människa. Den autonoma etiken är falsk, och leder till katastrofala konsekvenser för människovärdet. En heteronom etik ger ett starkare skydd åt människans okränkbarhet. Men det allra starkaste skyddet finner vi i en etik som hämtar sin grund i sådana objektiva moraliska värden som vilar på en evig, gudomlig grund. Vi som försvarar inställningen att människan och vår moral är något större än bara en evolutionär biprodukt kan påminna oss att en sådan hållning har ett starkt stöd i våra medmänniskors samvete. Men inte bara det: inställningen att det finns högre moraliska värden än individens oberoende är också en hållning som kan bygga en i verklig mening människovärdigt samhälle. Per Ewert, direktor vid den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet, doktorerar på drivkrafterna bakom Sveriges sekularisering och individualism Artikeln publicerad i tidskriften Genesis, 2:2019