claphaminstitutet.se
Auktoritära ateister vill förbjuda religionsutövning
Årets valrörelse uppvisade en skrämmande oförståelse för religion på ett närmast panikartat sätt. Från både vänster och höger föreslås allehanda förbud mot religiösa praktiker och fenomen såsom konfessionella friskolor, böneutrop, handskakningar och klädsel. Socialdemokraterna deklarerade i en valannons att skolan ska få barn att tänka – inte tro, som om tänkande och tro står i motsats till varandra. Liberalernas partiledare Jan Björklund hävdade i Rapport att oavsett vilken religion det handlar om ska vi inte tillåta högtalare på stan som sprider böner och förkunnelser för människor som inte har bett om att få höra det, vilket skulle kräva att yttrandefriheten avskaffas för religiösa. Det var inte länge sedan religiösa symboler, religiös förkunnelse eller religiös uppfostran stod i skottgluggen. Humanisterna vill till och med avskaffa lagen om religionsfrihet. Det finns en röd tråd här. Religionen ska begränsas inte först och främst genom argument, utan genom förbud. Är du religiös i Sverige kan du knappast räkna med att fortsätta leva som du gör i dag särskilt länge till. Vad ligger bakom denna rörelse? Det är inget som är exklusivt för något av de politiska blocken, så vänsterhöger-skalan hjälper oss föga. Motiveringarna som åtföljer förbudsförslagen är dessutom sällan knutna till någon traditionell politisk ideologi. Snarare har de en underliggande ateism gemensamt, som får dess förespråkare att betrakta sekularism som ett irreligiöst samhälle snarare än enbart en irreligiös och sekulär stat. Om ateismen är sann har alla religioner fel, och därmed blir det inte ett särskilt stort problem att inskränka religionernas frihet. Vad vi betraktar i svensk politik i dag är därmed en märklig form av auktoritär ateism. Det är inte ett begrepp någon använder idag, i synnerhet inte för att beskriva sin egen hållning, men vi har förmodligen svårt att förstå vad som händer i vår samtid utan att betrakta auktoritär ateism som en unik filosofisk hållning. Naturligtvis är inte alla ateister auktoritära och varje förslag till förbud är inte med nödvändighet auktoritärt i sig självt. Snarare är det så att när någon argumenterar för den generella inställningen att religion ska begränsas av en rad olika förbud för att religionen är farlig på ett sätt som irreligiositet inte är, då har vi med auktoritär ateism att göra. Vi behöver inte gräva djupt för att upptäcka en auktoritär ådra i västerländsk ateism som har pumpat blod in i rörelsen. Den ateistiske psykologen Nicholas Humphrey uppmanade Amnesty International redan 1997 att verka för ett förbud mot religiös uppfostran. Att berätta för sina barn att Bibeln är sann såg han som jämställt med att slå sönder deras tänder, och han manade Amnesty att beskydda barnen från allt religiöst nonsens. Evolutionsbiologen och professorn Richard Dawkins plockade upp samma tanke i boken Illusionen om Gud där han kommenterar sexövergrepp i katolska kyrkan med att säga att ett ännu större övergrepp är att barnet överhuvudtaget fostras till att bli katolik. Journalisten och författaren Christopher Hitchens argumenterade för att religionen förgiftar allt, att organiserad religion är den främsta källan till hat i världen och att den därtill är våldsam, irrationell, intolerant samt bunden med rasism, tribalism, trångsynthet, investerad i okunnighet, fientlig mot fri forskning, föraktfull mot kvinnor och förtryckande mot barn. Med en sådan inställning till religion blir det inte bara attraktivt utan moraliskt nödvändigt att auktoritärt avlägsna den från samhället genom olika förbud. Här ligger grunden för en förbudsinriktad ateistisk politik som spänner över olika partier. Om det är religiöst, är det med automatik något som är skadligt och som därför bör avlägsnas. I själva verket är religion något alltför mångfacetterat och svårdefinierat för att en sådan inställning ska kunna bli praktisk politik. Om tro inte får undervisas i skolan, vad gör vi med tron på demokrati och mänskliga rättigheter? Om religion är intolerant, vad säger vi då om Dawkins och Hicthens dogmatiska antiteism? Det är bra att religion har hamnat högt på samtidsdebattens agenda, i vårt pluralistiska samhälle är det en nödvändig diskussion. Men de auktoritära tongångarna klarar vi oss gott utan. Micael Grenholm teolog och författare, Fellow vid Claphaminstitutet Ola Samnegård religionsfilosof, Fellow vid Claphaminstitutet Texten publicerad i Dagens Samhälle 2018-11-02