verklighet

What You See Is What You Get

m8             min vän
irl            det verkliga livet
afk.           bortom tangentbord.

@ 8|           att med stora ögon
><             möta
GGA            det stora spelet
n <3           i kärlek
& :(           och sorg
& :D           och lycka
-> X(          mot död
0-=S.          och utan rädsla.

txt            skriva
XST            leva.

wtf.           men vad fan.

1 n00d?        vad vet jag?
8 xst w.       har för länge levt med
smls.          masker.
LOL            skrattar högt
ygwyw          du blir vad du skriver
omw.           jag är på väg.

ftw!           for the win!

Kulla-Gulla, Fassbinder och jag gör dysfunktionell teater av ditt beroende

External image

I samband med Kulturnatten i Uppsala på lördag kväll är igen möjligt att uppleva eller medverka i Arena Baubos uppmärksammade performativa föreställning ”Kulla-Gulla, Fassbinder och jag”. Föreställningen har tidigare uppförts på Inkonst i Malmö och på MDT i Stockholm.

I början av sommaren satte föreställningen igång en debatt om etik och ansvar i gränslandet mellan fiktion och verklighet. Bakgrunden var en scen vid premiärföreställningen i Malmö där en skådespelare under tiden som han samtalar med delar av publiken i verkligheten dricker sig redlöst berusad. I en artikel i Sydsvenskan den 15 maj frågar författaren och recensenten Oline Stig om man får ”göra vad som helst på teatern? Får man till exempel utsätta sina skådespelare för livsfara? Och samtidigt, som ett led i experimentet, göra publiken medskyldig?”. Oline Stig tycker det var riktigt dålig teater.

Jag var också på premiärföreställningen i Malmö den 13 maj men har upplevt något helt annat än Oline Stig. Att detta är performativ teater som på flera plan är gräns-överskridande – inte minst när det gäller gränsen mellan verklighet och fiktion är uppenbart för besökaren. Både i programblad och på gruppens hemsida står att ”Arena Baubo undersöker den dans som uppstår när vi inte lärt oss att ta ansvar för våra egna känslor”. Det är således lika mycket en föreställning för gruppen som undersöker som för de som besöker och på så sätt medverkar i den. Förställningen består av ett antal stationer där besökaren kan reflektera och interagera med varandra och skådespelarna kring rollerna som offer, förövare och hjälte.

Föreställningen och debatten har levt vidare och Oline Stigs upprördhet förvånar mig. Hon måste ha sett flertalet tydliga tecken på att detta inte är en vanlig föreställning utan en som rör sig in i verkligheten och där publiken förväntas agera och ta ansvar. Något som jag tycker gör föreställningen extra intressant. Det är performativ teater som rör sig i mellan teater, performance, lajv och psykoanalys.

Utan att ha sett Arena Baubos föreställningen menar recensenten Per Svensson (Sydsvenskan den 22 maj) att konsten att bland sprit och reality inte är något nytt eller spännande och snarast hör den billiga underhållningsbranschen till. Hans von oben-artikel missar helt målet. Arena Baubo har som jag uppfattar det ingen som helst ambition att skapa uppmärksamhet genom skandal. Det är inte spriten som är målet det är dysfunktionella relationer och medberoende de vill åt.

Vidare skriver Svensson om klassikernas betydelse för den typen av teater som problematiserar relationen till verkligheten. Men de dysfunktionella relationerna som “Kulla-Gulla, Fassbinder och jag” visar är återkommande teman i all klassisk teater; de grekiska dramerna, Shakespeare, Ibsen, Miller, Pinter och så vidare. Per Svensson borde välkomna Arena Baubo föreställning som uppmuntrar publiken och ger dem möjlighet att engagera sig i klassikernas problematik. En problematik som publiken i de klassiska uppsättningar Svensson hyllar inte behöver förhålla sig till mer än som till en text.

Scenen med ”fyllecellen” har fyllts med olika personer och roller mellan föreställningarna. I SvD tycker Anna Ångström att det är en trivsam och familjär stämning under föreställningen där Bullmamman bakar bullar och psykoanalyserar besökarnas teckningar i mobiltelefon – samtidigt.

Det som jag tycker är så spännande med Arena Baubos föreställning är att den inom ramen för sitt tema kan bli vad som helst. Med din medverkan kan scenerna upplevas och bli trivsamma och familjära, men de kan lika gärna bli hotfulla och skrämmande. Föreställningen är som livet och människan. Lika föränderlig och oberäknerlig. Hur du upplever föreställningen beror också på dig.

Det som händer mellan missbrukaren, bullmamman, Fassbinder, Kulla-Gulla, den känslomässigt sårbara, psykopaten, det svältande barnet, den ensamma konstnären och dig är teater som skakar liv i människan.

Det är en föreställning som jag vill besöka igen. Där jag får reflektera över mig och mina relationer och vad som går var. Jag vill se betydligt fler performativa föreställningar från olika håll där även jag som publik kan vara med och skapa och uppleva. Det gör att både teaterupplevelsen och jag växer.

Om du är i Uppsala i helgen rekommenderar jag dig att besöka ”Kulla-Gulla, Fassbinder och jag” på Uppsala stadsteater.

PS. Undrar vem som sitter i ”fyllecellen” på lördag. En recensent kanske?

/ Joakim

Även fast jag på något vis förstår så blir jag ibland ledsen när folk ber mig att inte skada mig själv för att jag kommer ångra mig i framtiden, eller för att det är fult.


Det gör ont när folk runt omkring reagerar på att jag tar av mig min kofta vid en picknik med vänner i solen.

Det är som att dem säger åt mig att jag ska skämmas över för den jag är, för allt det jag går igenom, för den styrkan som kanske inte syns, men som jag vet finns gömd mitt i allt det där svarta inom mig.

Jag menar inte att jag skär mig för att jag tycker att det är fint, inte heller för att det är någonting jag vill göra mot mig själv eller tycker att någon annan människa i världen bör göra.


Men jag vill inte heller skämmas över det.

Mina ärr är inte någonting skamfyllt.
Det är märken efter smärta och sorg jag övervunnit.
Det är inte tecken på att jag vid tilfällen ibland har varit svag.
Det är bevis på strider jag vunnit.
Det är stunder jag lyckats med tillfällig smärta hålla mig ifrån att inte välja att ta mitt liv.
Stunder jag faktiskt kunnat stoppa mig själv i rätt tid.

Så därför, just därför tänker jag inte längre dölja vad som finns på min kropp. Jag tänker inte undvika att gå i korta shorts eller fina sommar klänningar bara för att det finns märken på mig som andra inte förstår sig på.

Jag har har svårt att använda ordet stolthet i samband med självskadebetende. Även rent allmänt med mig själv.

Men just i detta tillfälle finner jag inget annat ord.

Så, en gång för alla.
Jag bär mina ärr, synligt ibland, inte för en önskan om sympati utan för att jag, Linnéa dagligen vinner strider mot mig själv, dagligen är i en kamp om att skilja på rätt och verklighet. 

Vill du läsa en jämställd bok?
Gå in här och läs mer: http://makeequal.se/sv/bok-utan-kon
Om du röstar så är chansen större att det blir verklighet inom ett år. Kram!

edit: röstningen avslutades för 1,5 år sedan. boken är in-production. det går långsamt men långsamt är ändå snabbare är inte alls puuuusss
Tonight

Större delen av mitt liv har tillbringats i en naiv och påhittad verklighet i vilken jag haft full kontroll över tid och rum, vilket jag nu inser att jag inte har och förmodligen aldrig har haft. Tiden flyger förbi och det är ett faktum.

För drygt tre år sedan blev min älskade mamma sjuk. För två och ett halvt år sedan blev hon frisk. För två år sedan skulle jag bli fotbollsproffs. För två år sedan slet jag av ett korsband och dikterade om mina drömmar. För drygt ett år sedan tog jag studenten. För ett år sedan gjorde jag och min fantastiska flickvän slut. För fem veckor sedan flyttade jag till ett nytt land. För fyra timmar sedan stämplade jag ut från jobbet. För tio minuter sedan borstade jag tänderna. Nu har jag etablerat något slags temporärt liv.

Saker ska uträttas, mål ska uppnås och drömmar ska uppfyllas. Men låt oss inte stressa.