riktiga

Bröstdebatten

Jag har typ tolv rants i mina drafts om det här med att tjejer inte ska behöva ha bikiniöverdel på sig i badhus och på stränder. Eller någon överdel över huvud taget, någonsin. Jag tycker alltså att det här är jättedumt och att det är självklart att man ska ha kläder på sig bland folk (för er andra finns det ju nudiststränder). Men helt ärligt, förstår ni hur mycket skit jag kommer få bara för att posta det här lilla? För hur mycket feminister ni än påstår er vara så backar ni ju bara upp andra kvinnor när de håller med er. Alla som inte tycker likadant förtjänar inte ens att höras, knappt ens att finnas. Vi som inte håller med är “inte riktiga feminister” eller ännu bättre: anti-feminister. Fantastiskt hur storsinnad man kan vara när folk håller med en, ännu mer fantastiskt hur fort det går över när någon säger emot

Feel free att påbörja smutskastningen, min ask är öppen för alla. 

Tog en lång sovmorgon i fredags innan jag åkte och jobbade första riktiga dagen. Nervigt var det men det gick hur bra som helst, sålde tillochmed en telefon+abonnemang. Inte illa för att vara första dagen!

Gårdagen spenderades hos Freddes moster och morbror med god mat och mycket lek med hans kusiner. Efter det hämtade vi upp Becca som sov kvar här, mys!

Idag var Fredde i Flen och dömde innebandy så jag hängde med mamma och Olle till Kjula för kalas med tårta och bebismys med lilla Jack. Sen blev det match i Vilsta för Fredde med IK Stolpskott.

Nu ligger jag i sängen och ska försöka sova, Fredde har redan börjat snarka… Imorgon ringer klockan halv fem då Fredde börjar kl 6 och jag kvart i sju. Trots tidig morgon taggar jag ändå för på kvällen ska vi se Fifty Shades, längtaaaar!

Hmm….finner mig utan text-rollspels partner för första gången på år….Men kanske är det lika bra- så får jag mer energi till mina “riktiga” project! 
Jag ÄR dock avalible om någon letar efter en ny rollspels partner! XD Up for grabs! 

Sagan om världens bästa moment på en buss

De senaste dagarna har jag fördjupat mig i litteraturhistoria. Jag har upptäckt att det var Kina som uppfann lumppappret, att det kostade 18 årslöner för en dräng att köpa en bok på 1300-talet och att 90% av den svenska befolkningen kunde läsa redan på 1700-talet. Did u know that Egypten hade monopol på papyrus och vägrade berätta hur man gjorde det för resten av världen? Eller att det latinska alfabetet användes i Sverige första gången på 1200-talet när man skulle skriva ner landskapslagarna och där med började konkurrera ut runorna?
Hela kunskapsfloden låg till grund för ett tal jag skulle hålla i svenskan idag men som slutade i besvikelse. Fast egentligen spelar det ingen roll, det absolut viktigaste är att jag hittat ytterligare ett område som fascinerar mig och som jag kommer fortsätta sitta och mysa med. I vilket fall,

Imorse på 16-bussen slog det mig något som jag läst igår kväll om Svenska Akademin (som faktiskt grundades på 1700-talet, innan dess fanns inga riktiga ramar för det svenska språket) och som gav mig samma fjärilar i magen som när man är förälskad. Jag insåg att jag igår kväll läst att den första svenska ordboken faktiskt inte utkom förrän 1874. 1874! Jag börjar på helspänn googla ifall jag minns helt rätt, vilket jag strax får bekräftat att jag gör. Med ett saligt leende börjar jag rota i min tygpåse. Mannen mitt emot måste undra om mitt mentala tillstånd när jag med ett högt pip och ett mycket uppspelt ansiktsuttryck får fram min invirade gamla bok, slår upp försättsbladet och, mycket riktigt, där står det 1874.

Tumblr, jag äger ett exemplar av Sveriges allra första ordbok.
Det är så jävla tufft. Det är så fräckt att jag nästan storknar där på bussen och helt överlycklig försöker visa mina oförstående klasskamrater miraklet framme i skolan. Mina fantastiska nyheter får inte ett enda jubel, vilket självklart beror på att de är den unga generationen som inte vet att uppskatta historiens vingslag.

Jag tror det är någonstans här jag blivit en nörd även på detta området, vilket är asgrymt och som gör mig till nörd på totalt säkert minst 10 områden. Jag äger Sveriges äldsta ordbok. Hur många andra som finns kvar från det året vet jag inte, det spelar ingen stor roll. Det är lika coolt ändå.

Tack kungen för antikvariat.

Det är konstigt att flytta till ett annat land och jämfört med när jag flyttade till London är det svårare, trots att jag är äldre. Kanske för att jag är mer säker i mig själv och i livet jag har. Jag älskar Sverige, svensk film, svensk musik, svenska människor. Jag älskar att resa precis lika mycket. Men det är en helt annan sak att flytta till ett nytt land. Det är underbart men det är också så mycket som saknas. 

Det är svårt att börja på en helt ny skola med helt nya system som man inte riktigt får någon introduktion till. Det är konstigt att ha två terminer under ett halvår istället för ett och det är konstigt att alla tentor skrivs i slutet av varje termin. Det är svårt att läsa litteratur på engelska och skriva inlämningsuppgifter på engelska. Det är jobbigt för hjärnan att alltid prata engelska med nya vänner, det är svårt att komma nära när ingen pratar sitt riktiga språk, det är svårare att vara rolig, men det är ändå lätt att skratta. 

Det är svårt att bygga en vardag när altid vänds upp och ner och är så annorlunda. Det är svårt att låta kroppen vila och hitta rutiner när man vet att det bara är fyra månader kvar här och man borde hinna lära sig staden och se allt som finns. 

Jag älskar att vara här och det tar en månad innan kroppen vänjer sig och kulturchocken släpper. Vi har bott här i månad nu och allt börjar bli lättare. Det är lättare att sitta hemma en hel dag utan att göra något. Det är lättare att strosa omkring, lättare att laga mat, handla, tvätta, städa. 

När jag läste Nina Åkestams bok Meningen med hela skiten beskrev hon hur det var när hon flyttade till New York, och hur alla runt omkring tror att alltihop är någon fluffig, rosa, perfekt tillvaro och del i hennes liv. Hon beskriver om hur verkligheten såg ut och att allt inte var så enkelt. Att det var underbart och att hon älskar att hon gjorde det men att det fanns mycket som inte var så lätt och perfekt. Det är precis så det är, det här med att flytta utomlands. Det är fantastiskt, men allt är inte perfekt. 

Förut brukade jag alltid fly vardagen, jag flyttade till en ny stad i princip en gång om året, träffade nya människor, gjorde alltid nya saker. De senaste 2,5 åren har jag bott i Sundsvall, skaffat vänner som jag kommit närmare än några andra innan, skaffat en trygghet och en vardag. När jag kom till Amsterdam längtade jag efter att vardagen skulle komma. Jag är less på att fly och flytta omkring, jag vill ha en fast punkt, fasta relationer, fasta vanor och det börjar komma mer och mer här. 

Kanske börjar jag bli vuxen, eller så har det bara slitit för mycket på kroppen att säga hejdå om och om igen. Relationer är det viktigaste som finns i livet. Det är omöjligt att bygga hållbara relationer om man aldrig står stilla. Någon gång ska jag stanna.

10

19-21 Februari

Efter en kort visit på Isla Holbox är vi nu tillbaka i Playa del Carmen. “Paradisön” Holbox mötte inte riktigt våra förväntningar, utan vi upplevde det ganska smutsigt och väldigt turistigt (uppskattningsvis 75% svenskar. Typ). Kanske hade vi bara otur med vädret eller så har vi blivit väldigt kräsna! Till Holbox försvar ska det dock sägas att det just varit en storm som blåst upp allt sjögräs på stränderna, som syns på första fotot. Sen fanns heller inga riktiga mexikanska restauranger, här regerar italienarna! Minuspoäng för det, och ön var inte riktigt i vår smak helt enkelt!

Vi spenderade iallafall vår enda hela dag med att promenera och utforska ön! Halva dagen åt ena hållet, och halva dagen åt andra hållet!

Morgonen därpå tog vi en tidig färja till Chiquila på fastlandet, där vi möttes av infon att enbart EN buss skulle gå tillbaka till Cancun idag (inte varje timme som när vi kom!) så det fick bli taxi till Cancun och därifrån shuttle till Carmen. Här stannar vi nu några nätter till innan vi lämnar Mexiko!

Tack och hej! Nu promenerar vi till stranden ☀️🌴

ett par sorger, några bedrövelser och en gigantisk lättnad.

Men alltså HEJ mina vänner, hoppas ni har det fint. Har så mycket att berätta att jag inte riktigt vet var jag ska börja, men kan sammanfatta det med att jag fan mår bättre än någonsin trots att det var lite för nära ögat lite för många gånger på senaste.

Lämnade exempelvis bort lite tvätt idag, kollade noga att jag hade min mobil i fickan och inte i tvättpåsen denna gång, fett stolt över hur ansvarsfull jag blivit med tanke på alla viktiga bokningsnummer, hotellnamn och små papperslappar jag hållit koll på. Bakslaget kom först ett par timmar senare, när vi hämtade upp tvätten och tanten upprört viftade med mitt pass framför ögonen på mig. Whoups. ¯\_(ツ)_/¯ En smula märkligt att jag ännu aldrig blivit strandad någonstans. Världen har uppenbarligen min rygg. Låt oss hoppas att det fortsätter så tills vidare.

Den riktiga hjärtklappningen upplevdes dock igår, då både jag och min kompanjon spenderade 3,5 timmar på helspänn på en halsbrytande transportering från färja till hotell. Då vi redan hade spenderat 72 timmar på färd vippade vi båda farligt nära nej-nu-är-det-inte-ens-kul-längre-gränsen mot slutet. Men när vi TILLSLUT kommit fram till Kuta, kysst marken, fått deluxerummet med badkar och pancakes till rummet när en vaknat, mött Bali en solig dag, hittat ett gött backpackerhostel, solat och nu ser fram emot fest, känns det hela inte så illa längre. Nej, det hela känns faktiskt obeskrivligt bra, och den enda sorg som återstår är det faktum att jag nu bokat biljett tillbaka till Europa. Men först: Bali, Bali, Bali. Bali fosho.

Agnes

just nu

så känner jag mig så himla ensam,

som om du har övergivit mig till mig själv,

för jag är verkligen det onda,

den jag ej bör vara med.


att jag är som jag är vet jag, men jag vet inte

varför jag lägger bördan på dig, att finnas där,

för mig.

när jag behöver det


antar att det är för att jag har blottat en del av mig för dig,

mina känslor,

mitt riktiga jag,

och att jag antar att det är någon annans skyldighet,

att se till att jag mår bra


du bad aldrig om det

jag ville helt enkelt bara dela med mig

av mig, till den jag ser upp till


dig


jag vet inte om du kommer se det här, och jag vet inte ens

om jag egentligen vill det


men jag är dum nog att förstöra oss

med mig själv


och jag blir så jävla ledsen på hela den existens som jag tydligen är, för att det dåliga är överflödigt och om det vore någon tröst, så hatar jag mig själv mer än någon annan.


Och jag hoppas, att om du läser detta,

så förstår du mig lite bättre… det var inte meningen


Yours truly,

Alexander

6

PANNKAKSTISDAG

Den här veckan är min första riktiga vecka som au-pair. Morgonen är den värsta tiden. Jag går upp och gör mig i ordning så att jag är klar till 7.20 då jag ska väcka barnen. Vid det laget är jag halvt sovande och vill inget hellre än att låta barnen försova sig (föräldrarna verkar ändå inte ha några samvetskval när det kommer till förseningar) så att jag kan lägga mig i min säng och ta på mig pyjamas igen. När barnen är lämnade i skolan börjar min “sitta på rummet och försöka gå runt i huset utan att störa den jobbande mamman” del av dagen. Eftermiddagarna är okej. De är inte bra än eftersom att jag känner mig som en förvuxen bebis när jag försöker få alla andra au pairer att förklara för mig hur man hämtar barnen, var vi ska ta de yngsta barnen under den timmen som vi måste på att kunna hämta de äldre barnen och hur man använder appar som tydligen är absolut nödvändiga för att få vänner som au pair här i Dublin. Att jag dessutom måste följa efter de barn som jag tar hand om och fråga dem tusen gånger om de verkligen är helt säkra på att det här är rätt väg om man ska till tennisklubben och ifall de verkligen tror att vi kommer att hitta till simhallen därifrån.

Idag var det pannkakstorsdag här. Bakgrunden är samma som fettisdagen men den praktiska skillnaden är att pannkakorna uppgör större delen av alla deras måltider den dagen. Jag åt en pannkaka när jag hade lämnat barnen på morgonen. Det var innan mamman kom hem men så fort som hon kom hem skyndade jag mig för att undvika att vi möttes nere i köket. Att laga mat och äta en andra frukost, göra udda luncher och spontanbaka är några av mina favoritaktiviteter hemma men de gör sig inte lika bra i någon annans kök.

Om man klickar på bilderna så får man en trevlig liten förklaring till dem. Jag hade varit helt inställd på att få lite kort fritid under barnens tennislektion så att jag skulle kunna köpa egna tepåsar men eftersom att lektionen var inställd så blev det inga tepåsar idag.

jag vill verkligen ha en semla just nu!

Twitterpaus dag två!

Surfar runt lite bland nyheter och kommentarer med kluvna känslor - det är fantastiskt skönt att _inte_ komma in på nyhetssajterna via andras reaktioner på en text. Det känns också bra att själv slippa dela halvgenomtänkta åsikter om allting.
Samtidigt är det otroligt tragiskt att inse hur ofta jag gjort just såhär, och hur meningslöst det är att diskutera nyhetsflödet - det blir som en egen liten maskin av klick och genomslag där man tillslut bara sitter och är reaktiv och irriterad eller nedstämd.
Tiden som ledde fram till den här pausen har dessutom den kognitiva dissonansen mellan snackisar, nyhetshändelser etc kontra riktiga utmaningar, längre tendenser, real/geopolitik etc, galopperat. Vilket ökat frustrationen och vantrivseln. (Det är otroligt fånigt att skriva den här twitter/nyhetsdetoxdagboken öht och just på tumblr, jag veet!!!)

PS. Valerie KB skrev ett fint Barthes-inspirerat stycke om sociala medier och döden i Expressen kultur. En rimlig startpunkt för mig, för att förstå vad det är jag gör på twitter, vad jag får ut av twitters samspel med medieindustrin och vad det ger mig - ett stycke meningslöst bemästrande av något jag inte gillar särskilt mycket och inte kan påverka. Till priset av mina längre tankeprocesser.

PPS försökte just dela det här inlägget på Facebook men insåg töntigheten i det.

hög på endorfiner

Alltså ja. Livet här är så himla bra. Igår hade jag världens bästa söndag. Ivana, jag och några till åkte på en kombinerad snorkling/sandö-tur. Vi seglade alltså ut med en liten tanzaniansk segelbåt och stannade först för att snorkla. Alla fiskar, korallreven och allt var så fantastiskt. Jag såg till exempel Gill från “Hitta Nemo”, så coolt! Efter en stunds snorklande seglade vi vidare ut till sandön. Det var alltså en ö som bara bestod av sand. Där åt vi megagoda mackor, ja, jag älskar mat så jag bara måste nämna det, innan vi seglade tillbaka igen. En heldag på havet helt enkelt och det passar mig perfekt. 

En annan sak som passar mig perfekt är gymmet som finns här. Eller ja, helt perfekt är det inte för då skulle de ha haft riktiga skivstänger… Men de har någon 7-kilosvariant och med lite vikter till fungerar det helt okej. Jag har alltså tränat idag. Först lite marklyft, mest för att testa på vikterna och skivstången som fanns, och sen ett aerobics-pass. Passet var helt otroligt roligt. Koordinationen var riktigt utmanande och ledaren, en bestämd och rejäl man, skrek en massa på swahili. Musiken var en helt annan stil än den jag är van vid från svensk gruppträning och jag kommer aldrig mer klaga på svår koordination på ett friskispass… Efter aerobicsen fick jag ta en snabb springtur hem eftersom det hade börjat mörkna. Ganska skönt ändå, nu hoppas jag bara att mitt knä håller. 

anonymous asked:

nej alltså, du verkar fett bra och vi ska inte förlora ännu en. vi måste kämpa och hålla ihop, annars kommer denna generation aldrig klara sig till det riktiga slutet

vilket riktigt slut?