nickand

Jason, galet kär i en nästan dubbelt så gammal tjej, av någon anledning var det här inte särskilt svårt för Mallory att föreställa sig och tanken fick henne att skratta när hon lyssnade till Tyras berättelse.

”En dikt? Verkligen?” upprepade hon retsamt och kastade nickande en blick åt Jasons håll, ”Jag vet alltså vad jag har att vänta då med andra ord?” En dikt, det var så typiskt barnsligt och sött. Och sedan hade alltså Sophia kommit in hans liv, det var egentligen inget konstigt eller något hon valde att reagera på desto vidare, han hade haft sitt förflutna och hon hade haft sitt, det skulle inte hjälpa att haka upp sig på det. Det som hon å andra sidan ville undvika var den här otroliga kärleken som han uppenbarligen hade, inte för att hon inte ville att han skulle älska henne, tvärtom, men hon ville inte heller att det skulle bli… för mycket. Hon skulle aldrig klara av det, hon skulle kvävas om hon inte hade sitt eget utrymme, sin egen tid.

Hon följde honom med blicken medan han tog sig upp ur soffan,

”Tycker du verkligen att det är en bra idé?” påpekade hon, åter i retsam ton, när han förklarade att han tänkte fylla på sitt glas. Om den här kvällen gick dit hon trodde så skulle en av dem vakna med huvudvärk imorgon – och det skulle inte vara hon.

Så snart Jason lämnat dem tog Tyra plats bredvid henne i soffan, Mallory kunde bara nicka medhållande till hennes kommentar om Jason.

”Valium.” svarade hon, men skrattade sedan för att visa att hon bara skämtade,

”Han var inte såhär när vi först träffades, tro mig.” hon kastade en blick mot köket innan hon vände sig mot Tyra igen med ett svagt leende,

”Han var väldigt självsäker, nästan skrämmande så. Det verkade alltid finnas möjligheter att göra saker på hans sätt, att få folk att göra vad han ville. Han fick mig att bli osäker på mig själv bara genom att befinna mig i samma rum som honom… jag var lite rädd i vissa situationer, om jag ska vara ärlig.” en road fnysning lämnade henne, som för att stryka över den seriösa undertonen i det hon precis sagt.

”Fast under ytan var han knappast lika lugn, det var ju inte svårt att se… inte ifall man verkligen tittade. Speciellt inte så snart något gick fel och det började knaka i fogarna. Det verkar vara bättre nu, det känns i alla fall så. Mindre kontrollerande, mer… mjuk, antar jag? Ödmjuk kanske?” fortsatte hon sedan och gav Tyra ett lätt leende och kastade åter en blick mot köket för att försäkra sig om att Jason inte kommit tillbaka ännu.

”Du… hur var han förut, egentligen?” frågade hon sedan, aningen tvekande och höjde glaset till läpparna igen.