menades

Living Dead in Dallas por Charlaine Harris

Este é o segundo livro da série Southern Vampire Mysteries, ou Sookie Stakehouse Novels, como é mais conhecida. Talvez o segundo nome tenha feito mais sucesso pois tem o nome da protagonista, a adorável Sookie, e talvez porque o mundo criado por Harris tem muitas outras criaturas do que só vampiros.

Nesse volume, temos duas histórias praticamente independentes: primeiro, Lafayette aparece morto, dentro do carro de Andy Bellafleur, para piorar as coisas para o único detetive da força policial de Bons Temps. Sookie, que nunca teve um bom relacionamento com ele, se vê na posição de ajudar o policial, mais por afeição ao amigo morto do que outra coisa. Paralelamente, ela é convocada por Eric, responsável pelos vampiros da região, para ir à Dallas, para emprestar seus dons telepáticos aos vampiros da cidade, o que ela é obrigada a fazer, visto o acordo feito com Eric, que garante a sua segurança e a de seus amigos.

Este segundo livro é uma ótima continuação na medida que nos introduz um pouco mais na sociedade dos vampiros, e nos mostra alguns outros “supes”, ou seres sobrenaturais, seus costumes e a interação nem sempre sem atritos desses grupos. Uma ótima pedida para quem gosta de uma boa história de vampiros e outras criaturas da noite, com um bom enredo e um ótimo ritmo.

Empty Skies - Rozdział 5

Opis: Harry od trzech lat ucieka przed przeszłością. Przeprowadza się do Londynu przyrzekając sobie spełnić swoje jedyne marzenie - wybić się w branży muzycznej. Jednak nie dla wszystkich znajdzie się miejsce, a konkurencja jest ciężka. Tak jak jego przeszłość, która go dogania.

Louis jest członkiem największego boybandu na świecie. Dostanie się tam oznaczało wiele ciężkiej pracy oraz poświęcenia części swojego serca i duszy. Wciąż jest szczęśliwy. Może nie tak szczęśliwy, jak mógłby być, ale kim jest, by narzekać?

Gościnnie: Perrie jako współlokatorka Harry’ego, Niall jako jego menadżer oraz Liam i Zayn w roli kumpli z zespołu Louisa.

Autorka: Shaina

Tłumaczenie: N.

Keep reading

Jag är så jävla förbannad på alla killar och all media i Sverige som trycker ner oss kvinnor! JAG ÄR INGEN JÄVLA BARBIE! Jag har inte smal midja,stora bröst,fin rumpa osv.

Detta är min kropp! Jag har inte värds bäst självförtroende, jag får panikångest att visa mig i bikini. För att jag som kvinna har blivit mobbad för att jag är lite överviktig, för att de är inte “OKEJ” att vara i dagens samhälle. Vi människor blir manipulerade av all jävla media från vi föds tills vi dör! Så egentligen är de inte så konstigt att alla är så jävla kropps fixerade.

Vi alla har nog sagt att “Gud vad tråkigt de skulle varit ifall alla såg lika ut” ändå sitter vi och dömmer främmande folk dagligen pga personens utseende. Jag vill seriöst bara spy på allt o alla just nu!

Min mormor sa alltid att människor är vidriga, då förstod jag inte vad hon menade,men nu gör jag de. Vi kan säga åt andra att “du måste” gå ner/gå upp i vikt eller ändra din klädstil. Tycker du som läser detta är rätt att behandla andra så här? Att man själv inte får bestämma vad som man trivs i? För annars får man kanske inte någon pojkvän/flickvän eller några vänner. Jag ska inte lägga all skull på er killar men OFTAST är de ni man får höra saker ifrån, jag vet flera som har hittat en kille och killen har sagt åt henne att gå ner ca 10 kilo sen duger hon. SERIÖST? De är väll inte hans kropp? Lär er killar att acceptera kvinnor som de är eller dra! Om ni vill ha en Barbie så finns de och köpa! Så kan ni se hur de slutar. Jag tror inte de är så himla kul precis!

Visst man måste vara attrahera av personen man är tillsammans med, men de finns väll inte bara en utsida utan en insida! De är de oftast vi glömmer! Folk säger att “de är utsidan som ge insidan en chans” visst så kan de ju vara, men de är så jävla mycket bullshit! För liksom vilket föredrar du? En person som är hur bitchig som helst, men se as bra ut eller en person som inte har “den as snygga kroppen” men har en underbar personlighet?

Jag bara tycker att ni killar kan sluta döma oss kvinnor för våra kroppar för vi dömer inte er eller iaf inte de flesta. Jag skulle aldrig fått för mig att klaga på en killes vikt! Aldrig! Men de gör ni till oss

AND THE CRIME GOES ON

LÖRDAG

På lördagen var vi ordentligt varma i kläderna (bokstavligt talat) så vi hade fyllt väskan med mat, dryck, biljetter, böcker och quick-fix för allt scenhoppande som vi skulle syssla med istället för att äta. 

Lotta Olsson från DN skulle i samtal med Helena Dahlgren tala om den berömda 100-listan. Den där listan har väl följt mig liksom alla andra sedan den kom ut. Hur har hon resonerat? Lotta menade att hon själv gärna gör listor för då kan man se vem man själv är just nu. Det kanske inte är samma om 10 år men det är inte heller du. Hon talar om den respekt man ska ha för läsning i olika åldrar och även respektera sina lägsta sidor. I synnerhet när hon pratar om litterära snuttefiltar och psykosexualitet. Hon påstår att inga personer är så snälla som deckarfolk. Olsson är beläst (313 böcker om året?!) kvick och brutalt ärlig. Med ett leende går jag därifrån. 

Kvickt vidare på både det ena och det andra. Ett annat samtal som fångade mig som mycket intressant var det mellan Jens Lapidus och Anders de la Motte om att Fånga killarna - så får vi de unga att läsa

Båda enades om att om genren genererar läsning bara i sig så är det ju en vinst i läsfrämjandet. Diskussionen är befriad från något som helst tal om manligt/kvinnligt och fokuserar snarare på diskussionen om huruvida man kan relatera till sin egen verklighet i deras böcker. De undrar även om Mord-utredning-upplösning verkligen är den bästa modellen att skriva. Båda håller med om att en bra berättelse inte måste vara genre, den kan vara transgenre. Diskussionen kretsar kring att skriva om ungdomars relation till brott som faktiskt finns i deras närhet på riktigt för att få dem engagerade. Men de pratar även om hur författaren bakom blir mer och mer framträdande och viktig. Självklart har advokaten Lapidus en räv bakom örat och menar att om någon försöker göra film eller serier av hans böcker på ett sätt som inte passar honom så ger han dom en “poison pill” i kontraktet. Inte alla dödar karaktärer, vissa dödar även dåliga filmförslag.

Ett förvånande inslag var Roger Hobbs som kom för att prata om uppföljaren till hans bok Ghost man. Hela Roger Hobbs osade av Atlantic city gangsters och Chicago på 20-talet. Som ett uppfriskande inslag chockade han publiken med att berätta hur han lärt barn att hantera vapen. Han beskrev hur vi i det moderna samhället är så fast kopplade till vår identitet att om vi kunde gå utanför den skulle vi kunna leva gränslöst. Att man sålunda kan skapa sitt eget narrativ. Han tryckte extra mycket på sitt intresse för uppfattningen vi människor har om värderingar och begär till andra människor runtomkring oss. Han var även bäst klädd i min mening. 

Dessvärre hamnade jag, vid tre tillfällen under min tid på festivalen, i ett samtal där samma författare tre gånger berättade hur hon hade skapat sin egen framgång. Problemet var att hon sa det på exakt samma sätt alla gångerna. Sista gången började folk småflina och vred på sig i skam å hennes vägnar. Ett tips till författarna skulle då vara att även om man bara har en historia man övat in kan man ju berätta den från en annan vinkel. En författare borde veta det bättre än någon annan. De sista timmarna fylldes av fler intressanta samtal, deckardrinkar och självklart ännu ett deckarquiz. 

TANKAR OM MODUS OPERANDI OCH SUMMA SUMMARUM

Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att deckarfestivalen CRIMETIME var proffsigt utförd, upplägget var naturligt i alla lägen, det var tillgängligt på många olika plan, bra uttänkta lokaler som var noga skyltade och på gångavstånd till varandra, kändistätt vilket möjliggjorde riktiga samtal med författarna även som deltagare, trevligt bemötande av alla från kassapersonal till volontärer till moderatorer och författare. Helena Dahlgren denna mumsiga, intelligenta, pålästa, vältaliga moderator med bra känsla för frågor, stämningar och timing är ett plus bara hon. Tillslut började jag uppriktigt fundera på om jag bara skulle gå på hennes programpunkter. 

Alla programpunkterna var bra anpassade i tid och de flesta hann man kryssa mellan. Att även ha en deckarbåt, deckarutflykter med buss och till fots, litterära vandringar, en deckarmusikal, middag med mord m.m. var ju enormt genomtänkt och lyckat. Då har jag inte ens nämnt Specsavers award eller alla otaliga program för barn på festivalen. Jag har helt enkelt inte plats för allt. Mina absoluta höjdpunkter från barnens del av deckarfestivalen var den lilla flickan som frågade kriminalteknikerna vem det egentligen var som varit elak och slagit ihjäl dockan på golvet. Även högläsningstimmen på utescenen med alla barnen liggande i en ring och myslyssna var en guldklimp. Eller den flickan som gick in på toan och ropade till sin mamma: Ingen har lämnat bajs i toan mamma men någon har lämnat en prutt! - ett mysterium löst. 

Festivalen var i mångt mycket listigt uttänkt med alla samarbeten lokalt och det enorma maskineri av marknadsföring som jag knappt kan föreställa mig. 

Det jag saknade var ett samlat schema för tider och scener, moderatorer som lyssnade och tog in vad författarna sa och inte bara följde frågor på ett papper. Det hade kanske även varit lämpligt med storbildsskärm på scener där man hamnade långt bak. En karta som hade namn på gatorna hade varit fint. Ett annat tips är att inte slå ihop signerare utan ha signering i samband med respektive författares samtal istället. Jag hade även velat att fler böcker fanns att köpa på engelska.  


Min historia slutar på en båt. Full med intryck och upplevelser, solljus och rödvin känner jag mig enormt nöjd över deckarfestivalen även om jag inte ens hann med hälften. Jag ser mycket fram emot att höra vilka författare som kommer nästa år. Vi ses där! 

Five Dangers Of Self Diagnosis

Five Dangers Of Self Diagnosis

External image

With a wealth of information on physical and mental disorders available to anyone with an Internet connection, it can be very tempting to plug a few unpleasant symptoms you’ve been having into Google and see what comes up. While this information can have some relevance, it can also be quite dangerous when self diagnosis comes into play. The medical information that is available online does not…

View On WordPress

Statens Haverikommission - underutnyttjad resurs inom fisket

Statens Haverikommission – underutnyttjad resurs inom fisket

Donsö Shipping Meet 2015 träffade jag ett par representanter från Statens Haverikommission (SHK). De menade att de hade svårt att nå ut med sina rapporter vilket de såg som ett stort problem. Sjösäkerheten, speciellt ombord på mindre fiskebåtar skulle må bra av mer uppmärksamhet och om deras rapporter faktiskt användes av folk i branschen.

External image

SHK undersöker allvarligare olyckor inom en rad…

View On WordPress

Un satiro e una menade in atteggiamenti espliciti.
Kylix attica a figure rosse, 500 a.C.
Cerchia del Pittore Nikosthenes
Museum of Fine Arts di Boston

grattis på namnsdagen, pappa! nu har jag nöd-/mellanlandat hemma hos mamma (och brorsan) igen. det känns förvånansvärt okej. skönt att kunna bocka av ännu en sak från den aktuella livslistan.

den helt nya personen försvann lika snabbt som han dök upp. jag har inte tid att grubbla över det (men lär väl göra det ändå eftersom den biten av min hjärna saknar tidsbegrepp). vi var kort och gott inte menade att bli ett “vi”. nog så.

Tankar från en ingrodd cyniker:

Det finns ett ordspråk som lyder att även de trasigaste lyktor lyser,
och det ligger något i det.

Jag håller skenet uppe eftersom att de aldrig skulle förstå.
Förstå hur det känns att vara ensam, eller att leva i mörkret av någon annan.
Förstå hur det känns att vara rädd, att platsen man ska vara tryggast på är dit man aldrig vill gå.
Förstå hur det känns att leva i ovisshet om ens nära och kära mår bra eller inte, att varje dag kan vara den sista.
Jag tror dock inte att det var så de menade det,
men jag är och förbliver en cyniker,  mitt bland de skygglappade optimisterna som skriver dessa ordspråk.
Mitt sken är både min fristad och mitt fängelse. För nej, de skulle aldrig förstå.“
- Skrivet av en fjortonårig Johanna.


©johannaebjorklund@gmail.com

Viber se od prvog septembra u Crnoj Gori mora izgovarati VJAJBER

Crna Gora donijela odluku…

KLIKER DESK – Polemika balkanskih lingvista čita li se VIBER po Vuku ili VAJBER po latiničnoj glagoljici izazvala je opšte interesovanje kod PR menadžera (što god to značilo), osviješćenih žena, te žrtava interneta.

Klikerov istraživački tim za oblast Crnogorski jezik i njegovo zakonodavstvo razgovarao je na temu VIBER ili VAJBER sa visokim predstavnicima DANU-a, atletskog saveza Lješkopolja i…

View On WordPress

Basista Interpola objasnio zašto je zbog Coldplaya prestao da se bavi muzikom

Čovjek se smorio… :)

WWW – Bivši basista post pank benda Interpol Karlos Dengler objasnio je u intervjuu datom NME magazinu zašto je zbog Coldplaya napustio bend.

– Presudni momenat desio se kada nam je bivši menadžer, koji je tada bio i menadžer Coldpalya, donio karte za njihov nastup. Otišli smo da ih slušamo i moram priznati da sam bio veoma uzbuđen, ali, kada sam ih čuo, bilo mi je jako dosadno – kazao je Dengler.

View On WordPress