malte persson

Jag ser duvan fly upp genom
luftdraget
och flaxa i panik strax över
pappan,
stelt böjd över barnvagnen
i rulltrappan
men värmd av färgerna för
fotbollslaget

och över ansiktsuttryck av det
slaget
som utstrålar ett svar på alla
frågor,
och dem som hopskrynklas av
tryckvågor
från yttervärlden mot det egna
jaget;

och över mig och mitt jag som
betongen
grått drar med sig nedåt mot
perrongen –
ett jag som duckar, blickar,
tänker jagat

att något ändå flyger genom
sången,
trots att själens rullband upp mot
utgången
stått länge felanmält men inte
lagat.

—  Sonett av Malte Persson
ur boken “Underjorden”