lnripanda

Ångesten kommer inte ifrån Dig, mörkret kommer inte ifrån Dig men det är så svårt när mörkret och ångesten skrattar åt mig för att jag ibland mår bra på grund utav Dig. Jag har försökt att tänka negativt om Dig, jag har försökt att tänka positivt om Dig, jag har försökt att inte tänka för mycket på Dig, jag har försökt att fokusera på annat, jag har försökt att vänta och jag har försökt att hitta kontroll över det jag känner men det kommer alltid tillbaka. Du är egentligen inte dålig för mig men jag vet inte om det är värre eftersom jag alltid vill vara nära Dig, oavsett vad du säger, oavsett om du säger något eller inte, oavsett om du stöter bort mig och oavsett om du hatar mig eller inte, så händer det ingenting. Jag skriver ytterligare ett par sidor om Dig i min dagbok och jag försöker att få tillbaka kontrollen över mina känslor för Dig. Som jag har skrivit innan så hoppas jag att du aldrig läser det här men samtidigt skriver jag ju det här av en anledning, för jag vill inte lägga det minsta press på Dig men också för att jag är rädd att du ska försvinna, rädd att du ska säga något om det här, rädd att du ska misstolka, rädd för att det här är så ärligt för jag är så blyg och vågar inte, eller så kanske du inte ens förstår att det handlar om Dig… Jag önskar att jag inte kände såhär för Dig, för jag vet att du inte vill att jag ska göra det, men jag kan inte hjälpa det. Det bara… kommer och jag bara känner… Så om du nu förstår, snälla säg inte att det inte är någon idé, säg inte att du inte vill ha mig, att du inte känner något för mig, att du inte bryr dig om dig, för jag vet redan och jag orkar inte få mitt hjärta krossat ännu en gång så jag lever hellre i ovetskap för tillfället för det är alldeles för svårt just nu.