kransar

Midsommar-ångest

Midsommar närmar sig, “min” dag på året då jag brukar känna av ganska mycket ångest, ångest över faktumet att det ska firas, det ska drickas, skålas, tas bilder på alla smaskigheter, det bordet eller i glasen, lekarna såsom kubb eller liknande ska spelas.  Så där har jag själv aldrig haft det, men alltid ser jag det hos andra. Varför* Och inför varje år ställer jag mig själv frågan om jag borde engagera mig mer, varit mer somrig, puttinuttigt. Kanske plocka blommor och knyta kransar till mig själv och mitt täta tjejgäng på minst fem.

Jag vet också med mig att en del ångest inför detta ligger i tidigare minnen där jag som barn tvingats med på firanden. Vet inte vad som hänt mig som liten egentligen kan jag erkänna då min barndom var..finner inget bra ord för det som beskriver allt, men tomt passar in bland många. Kanske har blivit antastad på en sådan här tillställning. Det är inte omöjligt. Som barn stängde jag allt inom mig och med det förträngt det mesta.
Vid ett annat tillfälle som är betydligt färskare i jämförelse var att en man jag var väldigt kär i åkte med polare och tjejer, drack med dessa ute i en stuga och “myste” ihop. Allt detta fotograferades och slängdes upp på sociala medier (såklart). Inte jättekul då en utav tjejerna hade han haft sittandes i sitt knä någon ynka månad tidigare. Det tillfället ljög han dessutom om. Det blev många tårar då.

Med detta i bagaget så förstår jag bättre varför midsommar inte känns som en rolig tillställning på något sett. Detta år får (OM JAG VILL) bryta mönstret och göra något bara för min skull. Inga krav, inga sociala medier, inga hälsningar om “Glad midsommar”, ingenting om jag så inte vill.