jonath mathew

“Vi är inte särskilt intresserade av att göra något vi inte tror på”

Major Lazer tar det bästa från världens alla hörn och kanter. Det kan handla om dancehall, baile funk och uppstudsig electronica blandad i en lika skamlös som smakfull musikalisk kompott.

– Hey, vad tyckte du om spelningen? Gillade du de nya låtarna? Jag tror vi spelade fem eller sex nya låtar, från det nya albumet. Gillade du låtarna? albumet kommer bli sjukt, jag lovar. Du kommer gilla det.

Den alltjämt dunkande och mordiskt monotona house som fyller baren inne på Clarion Sign försvinner i bakgrunden en kort stund när en slående stilig man, med blont hår och en rätt anskrämlig tröja med enorma kantiga tryck, bestämmer sig för att på eget bevåg återkoppla efter förmiddagens intervju på Popaganda med GAFFA.
Major Lazer har tidigare under kvällen gjort den kanske vildaste spelningen Popaganda någonsin upplevt och dess allmänt vedertagna frontman Wesley Pentz, mest känd som Diplo, lunkar omkring i hotellbaren bekymmerslöst.

Fiktiva framtidskrigare

Ungefär ett halvt dygn tidigare sitter Diplo på en bänk i ett omklädningsrum nere vid Eriksdalsbadet flankerad av de två andra musiker som utgör Major Lazer: den DJ:ande producenten Jillionaire, som bestämt menar att han är den enda black metal-musiker Trinidad någonsin fött samt den mikrofonhanterande tredje medlemmen Walshy Fire, som i sin tur utan att röra en min hälsar genom att kalla sig själv för premiärminister av Miami. Diplo sitter och småpratar med festivalens presskontakt om sin tvååriga son. Jillionaire lyssnar intresserat precis bredvid och fixar till en av sina utstickande tofsar under kepsen. Det känns väldigt typiskt för denna hyllning till den fiktiva jamaicanska armégeneral tillika framtidskrigare som Major Lazer fått sitt namn ifrån, och det är precis så trion vill ha det.

Diplo: Vi är inte särskilt intresserade av att göra något vi inte tror på. Och då syftar jag på vad vi här i rummet tycker, vare sig det handlar om hur vi spelar live eller vad vi spelar in, vilka vi jobbar med eller vad vi vill göra av det. Det handlar om vad Walshy och Jillionaire tycker och hur de känner att de kan påverka det vi skapar, och sedan lägger jag bara till det jag kan bidra med för att komplettera.

Alla involverade i liveaspekten av Major Lazer är enligt producentkärnan hjärtligt överens om hur udda deras gemensamma fritidssyssla egentligen är. Och de jobbar väldigt hårt för att se till att deras rykte sprider sig vitt och långt baserat på hur de agerar som konsertenhet. inte bara för att frigöra bandets egna eventuella imaginära och verkliga låsta ramverk som kan förhindra fritt arbete, men också för att blandningen av alla olika kulturella uttryck som alla medverkande för med sig är det enda som känns verkligen äkta.

Diplo: Vi kommer från olika platser, har olika bakgrunder, lyssnar på mycket av samma musik men lyssnar framför allt på väldigt mycket musik, därför blir också det vi gör tillsammans väldigt annorlunda. Jag vill inte kalla det för unikt, allt är inspirerat av allt och den verkligheten har vi som producenter accepterat för längesedan. Men allt vi gör är Major Lazer, låter som Major Lazer, ser ut som Major Lazer. Det är det vi jobbar på allra mest, att skapa något som är vårt.

Kulturell imperialism?

Att vara unika är inte nödvändigtvis målet med Major Lazer, som under 2013 går in i sitt fjärde år som kreativt tankspritt och dansant uttömmande projekt. När de släpper sitt andra album Free The Universe är det med en avsevärd dos respekt som albumet kommer att bemötas med. Men det finns ändå belackare som anklagar hjärnan bakom projektet för att manifestera sin mediala och musikkulturella makt på ett sätt som kallats för kulturell imperialism.

Jillionaire: Vi ska inte förneka att diskussionen ändå är uppfriskande sett till hur det annars brukar se ut i musikindustrin och hur ihåliga de flesta debatter brukar vara, men med det sagt så tror jag att det är självklart att vi inte riktigt håller med om att Wes exploaterar något. Major Lazer är en naturlig händelse. Det är ett naturligt möte av vad vi kan var för sig.

Walshy Fire: Frågan måste ställas på ända också för att kunna ses på rätt sätt. Varför ska exempelvis jag och Jillionaire ha mer rätt till att spela, och framför allt skapa, dancehall och baile funk än Diplo? Är inte det en sorts elitism som kommer från rasbaserade fördomar, vad som är kulturellt tillåtet baserat på en människas bakgrund, härkomst, eller så kallad ras? Major Lazer står över det där, vi jobbar som en aktiv motpol mot det där.

Belyser sociala orättvisor

Det är ofrånkomligt, precis som Jillionaire och Walshy Fire retsamt och leendes påpekar och som Diplo gör sitt allra bästa för att ödmjukt förneka, att Major Lazer till mångt och mycket blir direkt förknippat med mannen som ses som den ovidkommande och oförnekliga centralpunkten i projektet. Ett antagande som skulle kunna vara olyckligt för många andra men som hanteras med en befriande lättsamhet från alla inblandade. Det är han som av naturliga skäl blir fokus i de allra flesta sammanhang berörande sitt band, främst för att hans solokarriär har varit en av de senaste årens mest uppseendeväckande, spännande och ofta oerhört komiska att följa. Något hans bandkompisar är väl medvetna om och mer eller mindre glatt uppmuntrar.

Det viktigaste som finns att berätta om Diplo och Major Lazer är ändå vad de tillsammans, deras musik och deras budskap, vill förmedla. Tanken, drömmen kan den nog också kallas, är en om frihet. Historier om sociala orättvisor som fortfarande lamslår länderna som deras musik härstammar ifrån.

Diplo: Att stå still och inte utvecklas har aldrig funnits på kartan för mig. Major Lazer är mitt personliga bevis för det, en ständig påminnelse om vad som går att göra om kritikernas röster tystas och min egen höjs, för min egen skull. Med mad Decent får vi ut musiken vi älskar, med Major Lazer skapar vi musiken vi älskar, och med Heaps Decent ger vi tillbaka till alla som hjälper oss att sprida musiken som de älskar och som västvärlden inte hört än. Major Lazer är vår gåva till oss själva, en fest som vi får uppleva inifrån, som ger oss chansen att vifta på flaggor på scen världen över med ett budskap om att frigöra oss själva, frigöra universum. Det finns ingenting bättre.