frestande

Känslan i ett *click*

http://www.coldplay.com/ink/

Vänligen klicka på länken ovan och återkom senare till mitt inlägg.

Wow? Elller hur?

Du möts av
En vy över en molnig himmel.
En skimrande kompass
samt “click on the compass to begin your journey”

Frestande.
*click*

Coldplays musikvideo låter mig styra narrativet, vilket efterlämnas med en känsla av frihet. Den här sortens fiktion i digitala medier ser jag som ett optimalt verktyg att nå ut till sin skara fans. Videon är både lekfull och kreativ, vilket också förhöjer upplevelsen av låten och innebörden av låttexten i Coldplays “INK”. Narrativet ger mig en tilltro till låten och ger en helt annan dimension på vad ett berättande kan var, hur en musikvideo kan se ut och hur en låt kan upplevas.

Genom att man kan publicera musikvideon på andra plattformar, ges en förståelse inför den spridning en fiktion kan få på digitala medier. Detta tycker jag är betryggande. Det är vidare förståeligt vilket enormt arbete som ligger bakom musikvideon. Ett innovativ och ambitiöst narrativ förtjänar publicitet. Ändock, tycker jag att Coldplays musikvideo inte har fått den publicitet som den förtjänar. Kanske beror det på smak. Alla kanske inte upplever musikvideon som jag.

När jag såg musikvideon första gången fick jag en magkänsla som jag minns att jag som barn fick när jag läste “NARNIA”. Att klicka mig vidare i musikvideon kändes som när jag gick in i garderoben och steg in i en helt annan värld.

Eller kanske tycker jag om musikvideon eftersom dess story-telling påminner om EVA & ADAM-datorspelen som jag spelade så fort jag fick chansen vid en ålder runt 10-11 år.

Avslutningsvis går det att konstatera att jag älskar att klicka på saker, vilket också förklarar varför min dator är fylld av virus. Men jag älskar också att få känna att jag styr ett berättande, vilket är en upplevelse som jag ska fokusera på att ge mottagarna av mitt transmediala berättande.