duvor

Duvor...

Jag satt i solen på Järntorget en dag och väntade på en vän; tittade på hu duvorna trivdes lika mycket som jag vid fontänen. Jag kunde inte låta bli att skratta lite för mig själv när jag såg hur hanarna sprang efter och nästan jagade honorna som bara fortsatte att springa ifrån dem. Så fort de fick chansen så började de burra upp sig sådär som duvor gör och honorna kunde inte visa mindre intresse för dem.

Så får jag syn på en grå, väldigt mager duva. Inga skimrande fjädrar, inga stora fjädrar. Ingen stark hals men ändå den finaste duvan på torget eftersom den såg så skör ut och inte så smutsig och brutal som de andra. Hon - för jag antar att det var en hona eftersom hon inte sprang efter någon av de andra, men man kan ju aldrig vara helt säker på fåglar - gick alldeles för sig själv. Ingen hane sprang efter henne och hon sprang inte ifrån någon. Det hände till och med att hon flög bort till någon av duvklumparna där det fanns hanar som slogs för honorna. När hon kom dit så försvann duvklumpen ganska omgående och hon stod ensam igen. Hon var den enda honan som jagade hanarna och hon var den enda honan de flydde ifrån.

Det är tragiskt hur lika djur kan vara oss människor. Eller det är nog snarare tvärt om…