drakenfors

Fem veckor på vischan

– Är de dina eller?

DE ÄR ETT gäng medelålders typer som kliver
upp genom det torra strandgräset i Espevik.
Med flaskformade konstiga lättmetallprylar
under armarna, solcellslampor som ska sitta i
gräsmattan och lysa en bit in på natten.
– Aldrig i livet, säger jag,
De där snodda lysena som någon glömt efter
gårdagens strandfest kan de köra ner i sin
egen gräsmatta. Ålahuven.
Vår syn på sommarstugan lämnar ingen plats
för dem. Hemma i lägenheten finns all 
bekvämlighet, elva månader om året. Här ute 
ska det vara enkelt. Lägga ved i kaminen när 
det är kallt, göra mat över öppen eld, gå i 
sjaviga kläder som ger sken av hantverk och 
en vilja att hugga i. Men själv sitter jag mest 
och päser med en tjock bok, eller löser kors-
ord. Till och med gräsklipparen har jag lagt 
ner efter de första säsongerna här i hyr-
stugan. Gräset och det andra gröna sköter 
sambon. Rabatterna ser jag bara när det är 
dags att hämta in örter till maten. Det är 
mitt revir. Hela dagsrytmen är upplagd kring 
middagen. Efter morgonens kortvariga men 
oljiga hantering av köttbitar, kryddor, örter 
och vätskor är lunch, kaffepauser och bad 
mest en transportsträcka mot dagens final 
framåt kvällen. Då förbyts det slöa vegeter-
andet i hyperaktivt arbete. Grisar med kol, 
dricker vin, skrapar fettiga galler och skitar 
ner så gott det går. Tänder med tjockt ryk-
ande tidningspapper som lägger ett äckligt 
illaluktande lock av os över hela grannskapet.

JAG HADE ALDRIG tolererat det själv, hemma i
bostadsområdet. Här är grannarna mer tål-
modiga.
– Det gör absolut ingenting, säger taklägg-
aren som bor intill.
Röken lägger sig tät kring hans veranda och
min sambo klagar. Vi borde tända med sprit
eller elektricitet.  Visa mer hänsyn. Som
hemma i hyresrätten.
– Äsch.
Slår dövörat till och njuter av hur briketterna
och träspånen glöder under charkvarorna i
den nya klotgrillen från Lassabacka. Dofterna
sprider sig i hela området. En rutin som upp-
repas, dag efter dag. Först någon gång i
augusti lämnar vi tillbaka nycklarna till ägaren
som bygger och pysslar hela vintern. Själva
åker vi hem till lägenheten.

MEN DET ÄR långt dit nu. Tills dess ska vi osa
och bete oss i vår primitiva stugvärld, utan
extra allt.
Thomas Drakenfors

(Magasin Inne, nummer 2-2011)

Knappt mer än verkligheten

Läser i dagspressen om augmented reality
(AR), utökad verklighet på svenska. Ett upp-
gående i molnet? En flykt in i virtual reality?

SOM I DEN gamla teveserien The Wild Palms
från början av 90-talet, där sinnena blir hel-
förvirrade och karaktärerna (James Belushi, Kim
Cattrall med flera) tappar bort sig någonstans
mellan realtid och cyberspace.
Men AR verkar mest vara en vetenskapsklyscha 
för rätt vardaglig information till pekmobilen. Typ, 
du närmar dig Gamlestan med spårvagnen och 
det surrar till i fickan. Ett nytt textmeddelande och 
en bild på SKF:s tegelbyggnad: “… en stadsdel 
som anlades 1473, tät på landshövdingehus …”. 

ÄR DU INTE nöjd kan du klicka vidare till satellit-
bilder och se ungefär samma saker som passerar 
utanför spårvagnsfönstret, fast skakigare och 
suddigare. Inte i närheten av verklighetens snabb-
het och upplösning. Augmented reality … nog 
lovar ett uttryck som det lite mer?
The Wild palms verkar förresten fortfarande 
gå att se på, att döma av betygen på Inter-
national Movie Database. 7,1 på en tiogradig skala.
Thomas Drakenfors

Fotnot: Enligt engelskspråkiga Wikipedia är AR
en “levande, direkt eller indirekt, visning av en
fysisk, verklig miljö vars element är utökade 
genom en datorgenererad sensorisk impuls som
ljud, bilder eller GPS-data” (min översättning).
En trailer om The Wild Palms ligger på Youtube.

(www.newsroom.se, 2012-01-19)

Konsten att skriva ett kåseri

Kåseriet, en genre någonstans mitt emellan
skönlitteratur och journalistik. Ett andnings-
hål
för den som mal på med att skriva bröd-
text
på jobbet.

 

Ett forum för att vässa verktygen och prova
nya grepp. Personligt, iakttagande, oftast
underhållande.
Tekniken för att bygga upp ett kåseri är den-
samma som krävs för ett spirituellt tal, en snärtig
blogg eller en medryckande ledare till ett nyhetsbrev.
Typiskt är att bygga upp texten kring en 
reflektion. En händelse, en låttext eller ett ord-
språk som ringer i huvudet. Märkliga handlingar, 
oväntade möten. Två episoder, meningslösa 
var för sig, får ny mening när de pusslas ihop.



Inga idéer? Gå ut på stan, sug in intryck och
försök att få med alla sinnen. Ta med lite
rekvisita. Ett speciellt föremål, något att äta.
Tjuvlyssna, anteckna det du hakar upp dig på.
Tillbaka på kammaren väntar det roligaste: att
försöka hitta en linje i iakttagelserna.


Utnyttja fenomen som skrock, slump, spådomar,
gudomliga ingripanden, astrologi och para-
psykologi. Tveksamma i vanlig journalistik,
men helt rätt här.

Ett knep för att komma i rätt stämning är att
härma. Hur hade Tranströmer eller Ranelid
skildrat det här? Strindberg? Knycka några
fraser? Helt okej, men skriv om så att orden
blir dina.

 Prova med att pussla om stycken och
se om det händer något. Stryk bort all barlast
som skaver, då brukar texten lyfta.
Funkar det ändå inte? Låt texten ligga några
veckor, en månad. Kanske har det hänt något
nytt som gör att allt faller på plats? 


Thomas Drakenfors

Läs mer: De duktiga kåsörerna huserar på
dagstidningarnas sidor för serier och udda
material. Namn och nytt på DN, Världens
gång på GP. Några nutida kåseriskribenter:
Hanna Hellqvist och Johan Croneman, DN,
Kristian Wedel, GP. Internationella kändisar:
Candace Bushnell, Carl Hiaasen och Damon
Runyon.


(120612, www.newsroom.se)

Plåtniklas och 142:an

Det var något magiskt med kärran. Kaffelattebrun,
cool kromad grill och ett perfekt sväng i bakvagnen
när min kompis farsa gasade fram genom snömodden
på Temperaturgatan.

En helt ny 142:a! Själva hade vi en vit Opel Kadett Caravan
från 1964. Familjen hade bara haft den något år, sen
morsan och farsan till slut skaffade sig körkort och köpte
bil, som några av de sista av föräldrarna i kvarteret.
Vi älskade Opeln, som genast döptes till Plåtniklas och
som vårdades ömt tills den fick motorhaveri ute på E 3
några år senare. I kombiutrymmet lekte vi fritt på lång-
resorna till sommarstugan i Ulricehamn och soffan där
bak var stor nog för att jag och syrran skulle kunna sova
skavfötters.

Men nu var det 1969. Och för en som växte upp i Läns-
mansgården, bara någon mil från Volvos högkvarter,
kändes det som att vara ett med den tekniska utveck-
lingen när man klev in i baksätet på den splitternya
142:an. 
Vi hade nyss fått uppleva månlandningen, hela familjen
stod på balkongen och försökte få en skymt när raketen
for i väg från Nordamerika, morsan påstod att det skulle
gå. Rymdpromenaderna imponerade men grannens nya
bil var ändå något mer påtagligt.

Det luktade speciellt i den nya Volvon och några dagar
när det hade snöat visste min kompis precis hur han
skulle få till den rätta känslan på färden.
– Kan du inte sladda lite?, sa han till sin pappa och genast
började kärran slira och slänga fram längs kvarteret med
sikte på lekskolan vid Friskväderstorget.
När det var min farsas tur att köra några dagar senare
lycka-des han få till bra glidningar på den gamla Opeln
också.
Tyvärr var han ingen vidare förare då i början och en dag
tog han sista kurvan in i kvarteret lite för brett.
Ena skärmen fick en buckla mot en lastbil och glaset på
lyktan sprack. Men på något mirakulöst vis klarade den
ändå att lysa. Rena trolleriet.
Thomas Drakenfors

(Göteborgs-Posten, Världens gång, 2010-07-14)