drakenfors

Fem veckor på vischan

– Är de dina eller?

DE ÄR ETT gäng medelålders typer som kliver
upp genom det torra strandgräset i Espevik.
Med flaskformade konstiga lättmetallprylar
under armarna, solcellslampor som ska sitta i
gräsmattan och lysa en bit in på natten.
– Aldrig i livet, säger jag,
De där snodda lysena som någon glömt efter
gårdagens strandfest kan de köra ner i sin
egen gräsmatta. Ålahuven.
Vår syn på sommarstugan lämnar ingen plats
för dem. Hemma i lägenheten finns all 
bekvämlighet, elva månader om året. Här ute 
ska det vara enkelt. Lägga ved i kaminen när 
det är kallt, göra mat över öppen eld, gå i 
sjaviga kläder som ger sken av hantverk och 
en vilja att hugga i. Men själv sitter jag mest 
och päser med en tjock bok, eller löser kors-
ord. Till och med gräsklipparen har jag lagt 
ner efter de första säsongerna här i hyr-
stugan. Gräset och det andra gröna sköter 
sambon. Rabatterna ser jag bara när det är 
dags att hämta in örter till maten. Det är 
mitt revir. Hela dagsrytmen är upplagd kring 
middagen. Efter morgonens kortvariga men 
oljiga hantering av köttbitar, kryddor, örter 
och vätskor är lunch, kaffepauser och bad 
mest en transportsträcka mot dagens final 
framåt kvällen. Då förbyts det slöa vegeter-
andet i hyperaktivt arbete. Grisar med kol, 
dricker vin, skrapar fettiga galler och skitar 
ner så gott det går. Tänder med tjockt ryk-
ande tidningspapper som lägger ett äckligt 
illaluktande lock av os över hela grannskapet.

JAG HADE ALDRIG tolererat det själv, hemma i
bostadsområdet. Här är grannarna mer tål-
modiga.
– Det gör absolut ingenting, säger taklägg-
aren som bor intill.
Röken lägger sig tät kring hans veranda och
min sambo klagar. Vi borde tända med sprit
eller elektricitet.  Visa mer hänsyn. Som
hemma i hyresrätten.
– Äsch.
Slår dövörat till och njuter av hur briketterna
och träspånen glöder under charkvarorna i
den nya klotgrillen från Lassabacka. Dofterna
sprider sig i hela området. En rutin som upp-
repas, dag efter dag. Först någon gång i
augusti lämnar vi tillbaka nycklarna till ägaren
som bygger och pysslar hela vintern. Själva
åker vi hem till lägenheten.

MEN DET ÄR långt dit nu. Tills dess ska vi osa
och bete oss i vår primitiva stugvärld, utan
extra allt.
Thomas Drakenfors

(Magasin Inne, nummer 2-2011)

Knappt mer än verkligheten

Läser i dagspressen om augmented reality
(AR), utökad verklighet på svenska. Ett upp-
gående i molnet? En flykt in i virtual reality?

SOM I DEN gamla teveserien The Wild Palms
från början av 90-talet, där sinnena blir hel-
förvirrade och karaktärerna (James Belushi, Kim
Cattrall med flera) tappar bort sig någonstans
mellan realtid och cyberspace.
Men AR verkar mest vara en vetenskapsklyscha 
för rätt vardaglig information till pekmobilen. Typ, 
du närmar dig Gamlestan med spårvagnen och 
det surrar till i fickan. Ett nytt textmeddelande och 
en bild på SKF:s tegelbyggnad: “… en stadsdel 
som anlades 1473, tät på landshövdingehus …”. 

ÄR DU INTE nöjd kan du klicka vidare till satellit-
bilder och se ungefär samma saker som passerar 
utanför spårvagnsfönstret, fast skakigare och 
suddigare. Inte i närheten av verklighetens snabb-
het och upplösning. Augmented reality … nog 
lovar ett uttryck som det lite mer?
The Wild palms verkar förresten fortfarande 
gå att se på, att döma av betygen på Inter-
national Movie Database. 7,1 på en tiogradig skala.
Thomas Drakenfors

Fotnot: Enligt engelskspråkiga Wikipedia är AR
en “levande, direkt eller indirekt, visning av en
fysisk, verklig miljö vars element är utökade 
genom en datorgenererad sensorisk impuls som
ljud, bilder eller GPS-data” (min översättning).
En trailer om The Wild Palms ligger på Youtube.

(www.newsroom.se, 2012-01-19)

Plåtniklas och 142:an

Det var något magiskt med kärran. Kaffelattebrun,
cool kromad grill och ett perfekt sväng i bakvagnen
när min kompis farsa gasade fram genom snömodden
på Temperaturgatan.

En helt ny 142:a! Själva hade vi en vit Opel Kadett Caravan
från 1964. Familjen hade bara haft den något år, sen
morsan och farsan till slut skaffade sig körkort och köpte
bil, som några av de sista av föräldrarna i kvarteret.
Vi älskade Opeln, som genast döptes till Plåtniklas och
som vårdades ömt tills den fick motorhaveri ute på E 3
några år senare. I kombiutrymmet lekte vi fritt på lång-
resorna till sommarstugan i Ulricehamn och soffan där
bak var stor nog för att jag och syrran skulle kunna sova
skavfötters.

Men nu var det 1969. Och för en som växte upp i Läns-
mansgården, bara någon mil från Volvos högkvarter,
kändes det som att vara ett med den tekniska utveck-
lingen när man klev in i baksätet på den splitternya
142:an. 
Vi hade nyss fått uppleva månlandningen, hela familjen
stod på balkongen och försökte få en skymt när raketen
for i väg från Nordamerika, morsan påstod att det skulle
gå. Rymdpromenaderna imponerade men grannens nya
bil var ändå något mer påtagligt.

Det luktade speciellt i den nya Volvon och några dagar
när det hade snöat visste min kompis precis hur han
skulle få till den rätta känslan på färden.
– Kan du inte sladda lite?, sa han till sin pappa och genast
började kärran slira och slänga fram längs kvarteret med
sikte på lekskolan vid Friskväderstorget.
När det var min farsas tur att köra några dagar senare
lycka-des han få till bra glidningar på den gamla Opeln
också.
Tyvärr var han ingen vidare förare då i början och en dag
tog han sista kurvan in i kvarteret lite för brett.
Ena skärmen fick en buckla mot en lastbil och glaset på
lyktan sprack. Men på något mirakulöst vis klarade den
ändå att lysa. Rena trolleriet.
Thomas Drakenfors

(Göteborgs-Posten, Världens gång, 2010-07-14)

Ego holiday

A passport. No big deal for the average Swede.

And today you can get it in fifteen minutes.
– No problem, if you have your credit card, says the guy at the counter.
Just turn around, look into the device. Smack. A photo of my face. I look weird, but it will do.
After a week a text message arrives in my cell phone, it is time to pick up my passport. Big difference, compared to how it used to be back in the days before internet. Then it was a lot of hassle and queuing. First a certificate from the parish office, then a trip down to the photo booth at the central station, blurry, but ok. Then long queues at the police department’s passport office, followed by some weeks of waiting, for a letter from the authorities.
Still I never felt that a passport was that special. Just something that had to be arranged, and it was a huge gap between my attitude and how the manager at a hostel in Porto felt when I checked in one summer many years ago.
– Where is your passport?
– Oh.
I had put in my worn green sack from the military surplus store and locked it into a rickety box at the train station. Not a big deal, was it? But the hostel guy, a balding man in his thirties, was somehow pissed off on behalf of the Swedish state.
– Your passport? This document that gives you entry to all the countries in the world?
How could I leave it on a shady place as a Portuguese train station?
– So what, I can just pick up a new one from the embassy if I lose it, I said.
He thought I was totally irresponsible.
So I went down to the train station, fetched my passport and checked in.
The hostel was crowded but some guys from Angola had a spare bed in their room. The Angolans were relaxed. In the evening they were heading to a disco, but it was not my cup of tea. I just wanted to hit the streets of Porto.
– Check out the bars and harbor areas. See what happens.
– Cool, they said.
The Angolans liked me. The manager didn’t. Nor did a contact-seeking guy from Brazil, who also wanted to go to the disco.
– Sorry, not my thing, I said.
Garage rock and American blues was more up my lane. And I didn’t want to hang around cafés or do stuff with him either. The whole idea about travelling alone was to avoid compromises like that.
He became upset.
– What’s wrong, he said.
It was an egoist, a longhaired slacker with a taste for narrow cultural things. That was how it was. In Lisbon a triptych by Hieronymus Bosch on a mini museum and a concert at a basement club for experimental jazz had become memories for life. And I did not mind to stay at ridiculously cheap hotels, mostly habituated by prostitutes.
I guess hostels weren’t well really my thing either.
Then I was a little careless with the food and got stomachaches. I decided to leave with the next train northbound.
The Brazilian looked even angrier and started to shout about different things.
– CAN’T YOU HEAR? THE TRAIN TO PARIS LEAVES IN TWO HOURS!
A few who stayed at the hostel probably thought that I got what I deserved.
But it was a pretty nice feeling to check out my Swedish passports from the front desk and leave.
Thomas Drakenfors

(Göteborgs-Posten, Världens gång, 140905)

Konsten att skriva ett kåseri

Kåseriet, en genre någonstans mitt emellan
skönlitteratur och journalistik. Ett andnings-
hål
för den som mal på med att skriva bröd-
text
på jobbet.

 

Ett forum för att vässa verktygen och prova
nya grepp. Personligt, iakttagande, oftast
underhållande.
Tekniken för att bygga upp ett kåseri är den-
samma som krävs för ett spirituellt tal, en snärtig
blogg eller en medryckande ledare till ett nyhetsbrev.
Typiskt är att bygga upp texten kring en 
reflektion. En händelse, en låttext eller ett ord-
språk som ringer i huvudet. Märkliga handlingar, 
oväntade möten. Två episoder, meningslösa 
var för sig, får ny mening när de pusslas ihop.



Inga idéer? Gå ut på stan, sug in intryck och
försök att få med alla sinnen. Ta med lite
rekvisita. Ett speciellt föremål, något att äta.
Tjuvlyssna, anteckna det du hakar upp dig på.
Tillbaka på kammaren väntar det roligaste: att
försöka hitta en linje i iakttagelserna.


Utnyttja fenomen som skrock, slump, spådomar,
gudomliga ingripanden, astrologi och para-
psykologi. Tveksamma i vanlig journalistik,
men helt rätt här.

Ett knep för att komma i rätt stämning är att
härma. Hur hade Tranströmer eller Ranelid
skildrat det här? Strindberg? Knycka några
fraser? Helt okej, men skriv om så att orden
blir dina.

 Prova med att pussla om stycken och
se om det händer något. Stryk bort all barlast
som skaver, då brukar texten lyfta.
Funkar det ändå inte? Låt texten ligga några
veckor, en månad. Kanske har det hänt något
nytt som gör att allt faller på plats? 


Thomas Drakenfors

Läs mer: De duktiga kåsörerna huserar på
dagstidningarnas sidor för serier och udda
material. Namn och nytt på DN, Världens
gång på GP. Några nutida kåseriskribenter:
Hanna Hellqvist och Johan Croneman, DN,
Kristian Wedel, GP. Internationella kändisar:
Candace Bushnell, Carl Hiaasen och Damon
Runyon.


(120612, www.newsroom.se)

Ego ferie

Ett pass. Ingen big deal för en vanlig svenne.

I dag går det dessutom att fixa på en kvart.
– Inga problem, har du bankkortet med dig så …, säger killen i luckan.
Jag får vrida mig 90 grader från luckan och titta in i en apparat. Smack. Bilden är klar. Jag ser knäpp ut, men det går fort.
Sedan ett sms efter en vecka och en kvart till. Högst.
Inte som förr när det var ett tricksande och köande. Först personlighetsintyg från pastorsexpeditionen, sen en tur ner till centralens fotoautomat. Suddigt, men godkänt. Och så långa köer hos passmyndigheten och ett väntande hemma på det rekommenderade brevet.
Ändå kändes inte passet så speciellt. Bara något som skulle ordnas.
Inte som på vandrarhemmet i Porto där jag checkade in en sommar för många år sedan.
– Var är ditt pass?
– Öhh.
Det hade jag lagt i min slitna gröna tågluffarsäck från överskottslagret och låst in i en skranglig box på tågstationen. Var det så noga liksom. Men vandrarhemskillen, en tunnhårig man i trettioårsåldern, blev på något sätt förbannad å den svenska statens vägnar.
– Ditt pass? Detta dokument som ger dig inträde till alla världens länder?
Hur kunde jag lämna det på en lurig plats som en portugisisk tågstation?
– Vadå, jag kan ju bara hämta ut ett nytt om jag blir av med det, sa jag.
Han tyckte jag var helt borta, oansvarig.
Så jag gick ner till stationen, hämtade det och checkade in.
Det var egentligen fullt på vandrarhemmet men några killar från Angola hade en bädd ledig i sitt rum. De var avslappnade. De skulle gå på disco, men det var inte min grej. Jag ville bara gå runt på stan.
– Kolla in barer och hamnkvarter. Se vad som händer.
– Cool, sa de.
Angolanerna gillade mig, men de gjorde inte föreståndaren. Inte heller en kontaktsökande kille från Brasilien som också ville gå på disco.
– Tyvärr, inte min grej, sa jag.
Skränig garagerock och amerikansk blues var sånt jag gillade. Jag ville inte heller gå och fika eller hitta på grejer med honom.
Hela saken var med att resa själv var ju att slippa kompromisser.
Han blev upprörd.
– Vad är det för fel, sa han.
Jag var en trist egotyp, en långhårig slacker med smak för smala kulturella saker. Det var så det var. I Lissabon hade en triptyk av Hieronymus Bosch på ett minimuseum och en konsert på en källarklubb för experimentell jazz blivit minnen för livet. Och jag hade inget emot att bo löjligt billigt på loppiga hotell mitt i bordellkvarteren.
Vandrarhem var väl egentligen inte heller min grej.
Sen var jag lite oförsiktig med maten och fick värsta magplågorna. Jag bestämde mig snabbt för att ta tåget därifrån.
Brasilianaren såg ännu argare ut och började gapa om olika saker.
– Hörde du inte! Tåget till Paris går om två timmar.
För några på vandrarhemmet fick jag antagligen precis vad jag förtjänade.
Men det var en rätt skön känsla att checka ut sitt svenska pass från receptionen och dra iväg.
Thomas Drakenfors

(Göteborgs-Posten, Världens gång, 14-09-05)

En intressant retsticka

Första intrycket är smörja, trallande trams.
Lätt att avfärda som något för ungarna,
inget som direkt har en chans internationellt,
ungefär som 
Ranelid.

Men Sean Banan, som inte gick vidare i helgens
melodifestival, har en allvarligare underton. En
drift med svenskheten, kungahuset och nya
populistiska partier.Han går in för att bryta på en
pikant Rinkebysvenska, låter lysande dalahästar
snurra i fonden, har blågult klädda blondiner som
dansar på scenen och en Estelledocka i famnen.
Skojar friskt med Sverige i en tid när de provins-
iella värdenas termometer puttrar upp mot nya
kokpunkter.
Sean sätter fingret på allt det där, retar oss där vi
behöver bli retade. Som i den medeltida karnevals-
kulturen där narren hade en sanktionerad uppgift i
att smäda regenten. Det får överheten tåla,
åtminstone när det är karneval. Eller melodifestival.
Thomas Drakenfors

(www.newsroom.se, 12-03-07)
Besserwissern backar

Journalisten Andres Lokko ska bli pappa,
flytta hem från London och börja som
fast kolumnist på Svenska Dagbladet.
 

EN JOBBIGT PÅLÄST skribent med populär-
kultur som expertämne, som alltid tagit ut
svängarna stilistiskt och för det mesta gjort
det suveränt.
Nu tidningen Resumés nätupplaga - verkar han
be lite halvhjärtat om ursäkt för vem han var
förr. Han säger att han blev en “persona”, en del
av “ett slags åsiktsarmé”.

FÖR OSS SOM genom åren har läst honom med
nöje blir det provocerande. Hade vi fel när vi
stod upp för den där jobbiga besserwissern på
middagar, fester och resor till hans exilstad
London? Samma sak med akademiledamoten
Horace Engdahl och författaren Stig Larsson.
I inflytelserika tidskriften Kris bröt de i slutet
av 70-talet mark för filosofer som Roland
Barhtes och Jacques Derrida. Obegripliga, fast
på ett rätt skönt sätt, tyckte en del av oss som
svettades igenom texterna, på jakt efter
fantastiska kunskaper som förändrade världen.
En liten, liten, snäv del av världen. Men ändå.

NU SITTER DE i teve och medger att de själva
tyckte att det var rätt obegripligt. De ber till
och med om ursäkt för vad de ställt till med.
Vi som höll på dem … tja.
Thomas Drakenfors

(www.newsroom.se, 2012-01-11)
Läs mer: 
www.resume.se

svt.se

Jag och min termos: Dukat i Dukared

Långt från asfalten, bland blåbärsris och
svamp. Tyst. En riktig skogsfika. 

När bussen skakat i väg från hållplatsen är
du rätt ensam, förutom bilisterna som kuskar
fram längs väg 156. Men de är rätt snart
borta ur bilden för den som tänker sig en
fika kring Dukared.
En promenad närmast vinkelrätt in i skogar-
na, man behöver inte gå på måfå eller med
kompass. Några hundra meter från håll-
platsen börjar den smala grusvägen där det
mesta verkar se ut som alltid. För tjugo,
trettio, fyrtio år sen likväl som i dag. Röda
stugor. Kor som betar i godan ro. Ett par
hästar som spanar. Klassisk svensk lands-
bygd där de moderna maskinerna lyser med
sin frånvaro, men antagligen är de bara
dolda innanför tunna timrade lagårdsväggar.

TVÅ KILOMETER in, vid en traktorstig, ligger
en liten skogssjö. Badsuget slår till, men det
ser lite avigt ut att komma i och simma.
Tänk om det är svårt att komma upp? Får
kramp, fastnar med foten i en gren – här
finns det ingen att ropa på. Får räcka med
en fika, sitter gott efter turen, hela vägen
från Göteborg.
Det som blev över vid frukosten har åkt ner
i en tålig ståltermos. Värmen på drycken
kunde i och för sig ha varit något bättre,
men knappast miljön. Ett kafé med den här
platsens supersnygga panorama skulle
omedelbart bli en succé. Om folk bara
hittade hit. Absolut stillhet. Bara ett lätt
bubbel från sjön, kanske en abborre? Eller
bara lite metangas som sipprar upp ur dyn?

EN RINGDUVA hoar. Ett flygplan från Landvetter
mullrar som ett avlägset åskväder, långt där-
uppe. Tar upp en kanelbulle. Dricker lite mer
kaffe och tuggar en stund. Lyssnar efter motor-
trafiken, ett svagt sus. Granskott. Här och
där en svamp. Och sen, på andra sidan
vägen, hittar jag skogens bästa: en kantarell.
En älg på det här så är kaffepausen fulländad.
På väg tillbaka stöter jag på ett par i fyrtio-
årsåldern. De sitter på verandan och myser.
– Bada i sjön? Jo, det går, säger mannen.
Kvinnan är skeptisk.
– Vattnet är nog okej, säger hon. Men att
komma i – och upp – är knöligt, säger hon,
som jag anat. Mannen har i alla fall provat,
när han varit där och fiskat någon gång.
– Dy upp till knäna, säger han.
Thomas Drakenfors  

(Plingsidan, Metro Göteborg, 2011-08-23)

Part-Time Pop Star
 


When talking about music from western Sweden, one name shines more brightly than all the others. Soundtrack of Our Lives or the Hives? No, with more than 30 million albums sold, Ace of Base is leading the league by at least 29 million.  
 


Jonas Berggren has become a family man. His children, Julia, 3, and Gabriel, one and a half years old, are two reasons he is grateful for his colleagues in Ace of Base. The current promotion tour for the most recent album Da Capo is being managed completely by Ulf Ekberg and Jenny Berggren.
– You can’t play a re-run of the kids, he says on the phone from the village San Agostin on one of the Canary Islands.
He is currently spending time there with his children and his wife Birthe.
Celebrity life doesn’t seem to be something Jonas Berggren is particularly fascinated by. He uses Andy Warhol’s phrase that in the future every person will be famous for fifteen minutes, something which is quickly becoming reality in this time of docusoaps.  

– I’ve had my fifteen minutes, and then some, he says.  
 


But songwriting still calls. Jonas feels that two songs on the new album, The Juvenile and Ordinary Day, are the best he’s done so far in his career. He says he’s very pleased with them but when asked what he expects for sales of the new album, he hesitates a moment. His answer is a reflection over how the music critics have met with it.
– I actually saw a review that was pretty good – that almost makes me worried, he says half-jokingly, half serious.  
 

But he does think it’s nice to get a little credit, at least “it’s much better than having two full pages of the evening paper describe how terrible the music was and how stupid the guy is.” 
 

The first album the Sign sold 23 millions and was torn apart by the Swedish critics. The albums have been received in a completely different way abroad. There, Ace of Base is compared with ABBA, who by the way didn’t receive any warm welcome on the home courts itself.  
 


Nope, Jonas Berggren doesn’t seem especially impressed by life in the limelight. To the question if he’s become buddies with any other superstars, like Mick Jagger or Madonna, he answers that he has pretty much the same friends he’s always had. He likes it like that.  
 

He is more or less economically independent, but quitting work and living off the interest isn’t quite Jonas’ melody. He says he likes to work, that he works approximately one quarter of the time, and that suits him just fine.  
 

It’s time to wind up the conversation. Jonas is going to work out, to “trim down the beer belly a bit.” With tennis.
– I’m starting to get pretty good at it, he says.  
 

Thomas Drakenfors
 


(Business Region Göteborg, 2002)

Jonas Berggren
Age: 35. 

Profession: Songwriter. 

Lives: in Göteborg.
Drives: Chevrolet van, twelve years old.

Interests: Geography. “It’s easier to understand what’s happening in the world if you know where it’s happening.”

En spårvagn i varje näve

– ingen match för stålpojken från Ryssland

När kylan får spårvagnarna att slira … Ett typiskt fall för Bruce Khlebnikov, den starkaste pojken på planeten.

Han är en verklig Simson, denne ur- starke tonåring från Ryssland, med hårdrocksfrisyr som sträcker sig ner till midjan. Bruce, döpt efter mamma Nellis favo- ritskådis Bruce Lee, föddes i en tågvagn på väg från Baku till Moskva i början av 90-talet. Familjen var på flykt undan etniska konflikter hemma i Azerbajdzjan och möj- ligtvis hade förhål- landena kring födseln något med pojkens ex- trema krafter att göra? Redan som fyraåring började han i alla fall hårdträna karate och som femåring utmärkte han sig ordentligt. Enligt en artikel i tidningen Pravda skippade han då helt de vanliga barnlekarna och trä- nade hellre på att kliva på krossat glas och annat märkligt. Bruce blev snart en kändis och upp- märksammades i medierna. Ultimata kraftprovet Som elvaåring klarade superpojken av att dra ett bombplan med håret och i ett videoklipp på Youtube från 2004 kan man se den då 13-årige Bruce begå det ultimata kraftprovet. Med säkra steg kliver han ut på en gata i Moskva. Det är grått och trist, och att döma av klädseln på de nyfikna som samlats kring vagnen är det långt kvar tills vårvärmen blåser in i Moskvas gränder. Bruce – vältränad och redan med polisonger, men lång och smal som en stör – har bara t-skjorta och jeans på sig. Upp längs stråket rullar en gul 35- tons spårvagn. Med hjälp av ett kraftigt rep kopplar han ihop vagnen med sitt hår. Sedan drar han iväg en bit längs gatan, med spårvagn och allt. Slita sönder kataloger Nu för tiden verkar Bruce livnära sig på att uppträda på cirkusscener och göra meningslösa tricks, som att slita sönder tjocka telefonkataloger med bara händerna, gå ner i spagat med fötterna placerade på två stolar och med vuxna kar- lar stående på sina utspärrade lår. Låter inte så jättehäftigt. Kanske kunde Spår- vägen erbjuda honom något bättre? Utbildning och en plats som VIP-förare på de nya Siriovagnarna. Tänk bara, vagnen kör fast i en växel och alla börjar stöna. Då öppnas förarhytten, och där står han. Världens starkaste tonåring.
– Inga problem, säger han, tar av sig uniformsjackan och travar ut i snön. Med ett rep i näven och hästsvansen  vajande i vinden.
Thomas Drakenfors 

Bildbevis
För den som tycker att det verkar otroligt, som menar att det hela rent av är omöjligt. På Youtube finns det filmade belägg,. Och om någon av Plings läsare får idéer … Nej, Göteborgs Spårvägar är INTE intresserade.

(Metro Göteborg, Plingsidan, 2010-01-26, drakenfors.tumblr.com)