coolar

Stay alive

Jag är världens nörd. Jag är fullt medveten om det, så det tycker jag gör mig lite coolare i alla fall. 

För en vecka sedan så skrev jag på kontrakt på en egen lägenhet. Den ligger centralt, 25 kvadratmeter och en mysig liten balkong. På den ska jag sitta och dricka kaffe på morgonen och sedan vin på kvällen. Mitt första egna boende. Väldigt exalterad och väldigt nervös, men det brukar ju oftast vara vid sådana tillfällen som succé frodas. 

Tillväxt och Degeneration aka ToD aka Time of Death aka den jobbigaste kursen på programmet är klar och jag ber till Gud att jag klarade tentan. Samma dag som tentamen var skriven så flög jag och min klass till Berlin på resa. Resan som helhet var fantastisk, fast än Berlin nog inte är min stad. Nattlivet var annorlunda - röktunga klubbar (man får ju röka inomhus), väldigt drogliberalt och en allmänt punkig attityd. Jag kan på ett sätt älska att se på det från utsidan, men samtidigt inte känna mig som en del av den kulturen. Jag är ju som sagt en nörd, inte en punkare. 

Dagarna efter hemkomst så sov jag typ 16 timmar per dygn. Nu i helgen har jag legat med feber och influensan. Det gör mig dock inte så mycket, jag hade ändå planerat att hålla mig hemmavid i helgen då det är Valborg nästa helg. Jag bestämde mig efter Berlin att jag skulle vara helt nykter fram till Kvalborg (29 maj) då det inte blivit särskilt många vita veckor under vårterminen. Jag kan ibland se på mig själv mina vänner här i Uppsala och fundera över hur stor del av livet som festande är. Jag har aldrig varit den som druckit mycket eller ofta, men sedan jag började i Uppsala, särskilt nu under vårterminen, så har det blivit väldigt mycket och det gör mig lite orolig. Därför har jag nu bestämt mig för att dra ner på det hela. Det är kanske ytterligare en anledning till varför jag är en riktig nörd men det må så vara. 

Jag skriver här för att jag ska kunna blicka tillbaka senare. Jag startade den här bloggen för väldigt länge sedan, innan jag hade tagit studenten och kommit in på läkarprogrammet och det känns ibland lite lustigt när jag tänker tillbaka. För två år sedan drömde jag om det livet jag lever nu, men just nu så kan jag inte råda bot på känslan av att något saknas. Jag vill uppleva mer, se mer, känna mer. Jag vill göra något helt galet och jag vill prova på något helt nytt. Jag har funderat en del på att ta studieuppehåll till hösten, men eftersom jag kommer att flytta in till nytt boende så kommer det inte bli av. Istället får det nog bli efter termin 5 eller 6. Då ska jag ut och resa, det har jag bestämt. Och bestämt är bestämt. 

Eftersom jag skriver så sällan här kan jag lika gärna passa på att berätta om min sommar, som jag ska spendera i Luleå. Det känns väldigt ambivalent, dels ska det bli underbart att träffa alla igen men samtidigt så vet jag om att jag kommer känna mig som en åskådare från utsidan. Precis som jag gjorde i Berlin. Precis som mitt liv har förändrats och gått vidare så har ju tiden även påverkat Luleå och de som bor där. Mamma ska flytta och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det - det kommer inte vara mitt hem men ändå ska jag bo där och snylta på de hela sommaren. Hm. Sedan vet jag också att det finns de som inte vill att jag ska vara där och jag vill inte att jag ska förstöra eller förhindra för någon. Jag tror inte att du läser det här fortfarande, men jag antar att det är lättare för mig att skriva här än att prata med dig. Once again, nörd. 

Jag har funderat väldigt mycket under ett par, tre månader och kommit fram till en del svagheter hos mig själv som jag vill förminska. En av de är min rädsla för att vara hatad. Jag är så rädd för att folk inte ska tycka om mig att jag inte ens vågar vara den jag är bara för att jag inte finner mig själv som älskvärd. Det låter kanske absurt när man skriver det svart på vitt, men vad ska man göra? Det är något som jag borde ta tag i. 

Okej, nu har jag verkligen bara låtit fingrarna rasa över tangenterna. Om några dagar kommer jag säkert läsa igenom det här och skämmas över mina ordval och mina tankar, men det får ligga uppe så länge. Hur som helst så har jag ju den här bloggen för min skull, inte för någon annans. 

Visste ni förresten att det finns en receptor på en del av våra celler som heter Zonic Hedgehog? Ja, precis som spelet. De som namngav den tyckte att receptorn såg ut som en igelkott (man måste då ha bra mycket fantasi för att se det men, men) och den tredje igelkotts-receptorn fick namnet Zonic då man inte kom på något bättre. Den är hur som helst viktig under embryonalutvecklingen, t ex för att extremiteterna, armar och ben, ska få polaritet. Den uttrycks på undersidan av arm- och benknoppen i en zon som kallas ZPA (Zone of Polarity Activity). Om jag läser denna blogg om typ 1 år så vill jag veta om jag kommer ihåg allt detta. Det skulle vara förvånande men väldigt roligt.