acceptera

Barnbarnen i Tivoliparken

Förlåt för detta uppehållet på några dagar. Jag har inte orkat, helt enkelt. Jag har behövt dessa dagarna för att tänka över saker och ting. Jag började fundera över vem jag är? Var är jag på väg? Något annat mer än att sitta i rullstol måste jag göra. Det går ju inte så här…Grejen är att jag vet inte riktigt vem jag är och allt jag skrivit sista tiden känns negativt laddat, men det har egentligen inte varit negativt hela tiden. Jag har skrivit om positiva saker men för dig som läser så har det säkert inte varit en känsla av optimism. Det har gjort mig ledsen och fundersam. Jag vill verkligen inte att allt ni läser ska vara av negativ art för så är det inte. Sedan jag föll, så har jag själv lyckats hitta tillbaka igen. Det är fortfarande upp och ner. Vissa dagar saknar jag mina ben mer än någonsin, nästa dag känns det som jag har accepterat min situation. Innerst inne så har jag inte det och därför är det också svårt att planera, fortsätta framåt. Saken är att jag inte har en aning om hur lång tid själen tänker ta på sig innan den har accepterat det fullt ut. Den dagen kommer jag kunna se framåt igen och planera för fortsättningen. Jag har tid till en kurator på Östra läkargruppen i denna veckan och det hoppas jag ska ge mig den medicinen jag behöver. Lugnande har jag inte behövt på ett tag, ångesten klarar jag av att hantera. Det är mycket av mina dagar som går åt att fundera ut vem jag är. För en sak är säker, jag har förändrats. Det är många saker som jag märker är annorlunda. Jag har helt enkelt ett annat tänk. Som jag har nämnt innan så har jag satt städningen åt sidan men det bär med sig att när det inte är som jag hade det innan så mår jag dåligt över det. Fast jag kan inte påstå att jag har varken lust eller ork att förändra det. Stackars Kent får ta den mesta städningen. Ibland tvingar jag mig själv till saker, som att diska. Variationen över vad jag kan göra har minskat markant och då känner jag mig värdelös. Trots att jag vet att den tanken är felaktig så kommer den ändå. Varenda gång jag inte lyckas med det jag försöker göra, så tappar jag lite av mig själv. Många gånger sliter och kämpar jag med en sak, sen hör Kent det och då kommer han och säger samma sak varje gång, Varför ber du inte om hjälp? Ja, varför gör jag inte det? Jo för att jag har inte accepterat fakta. Jag är handikappad och behöver mängder med hjälp. Strax kommer beslutet om ifall jag är tillräckligt sjuk för personlig assistent, enligt det jag har läst i brevet som kom ifrån biståndshandläggare så kommer jag tillhöra personkrets 3, enligt LSS och det lutar mer åt hållet att jag skulle bli beviljad assistans än inte. Jag kan inte säga om det känns bra eller inte. Det kommer kännas bra för då vet jag att Kent får avlastning. Det är inga tunga saker jag behöver hjälp med men det är många saker. Jag räknar till att jag ofta går 16 gånger på toaletten och varje gång måste det finnas någon som kan hjälpa mig. Sen är det hjälp i sängen och upp. Resten av tiden är det småsaker, koka kaffe, hjälpa mig laga lunch, städning o.s.v  Vi får väl se vart det bär hän.

På senare tid märker har jag märkt att mitt tålamod inte är lika stort som innan och det hoppas jag också kan förändras med samtal. Blir jag kanske den personen jag var innan med samtalshjälp? Ärligt? Jag tror inte det, jag tror inte att det går att fixa. Samtidigt vet jag inte om jag vill bli den Mia som jag var innan. Inbunden, mer rädd för vara ute, rädd för att få besök och sen helt fixerad på städning. Från morgon till kväll, ibland dammsög jag två gånger om dagen. Helt manisk. Stackars min familj, säger jag bara. Vad är det jag har utsatt dem för egentligen? Har inte en aning om det är så mycket bättre i nuläget. Jag vet i alla fall att varenda dag så känner jag mig i vägen, har ont i min mage för att någon ska tycka jag är jobbig. Därför ber jag om hjälp så lite jag bara kan. Varje gång jag tar orden, kan du hjälpa mig, så hugger det till i magen. Ibland är jag i vägen för rullstolen tar upp sån jäkla plats. Sen gör min rullstol så att Kent får dammsuga och torka golven mycket oftare, alltså mitt fel igen. Jag har tanken på värdelös hela tiden och därför kändes det viktigt att ta ett par dagar och fundera över om det är något jag själv kan förändra här och nu. Ledsen, men jag kan inte det.

Vi har Sandra, Paddy och deras barn här hemma för de vill hitta på lite saker med barnen. Igår så var vi en lång stund i Tivoliparken och sen gick vi ut till Naturum. När vi kom ut till Naturum så blev jag kissnödig och då var vi tvungna att gå hem. Vems fel var det? Mitt, som vanligt. Tro nu inte att jag tycker synd om mig själv för det gör jag inte. Det har jag slutat med för det är inte lönt. Det är bara ett klart konstaterande. Idag så gick vi till museum och tittade bland annat en utställning som heter Rymdresan och det gillade både ungarna och jag. Men som vanligt behövde jag hem efter två timmar och då fick de andra också avbryta. Detta livet som det är nu är jobbigt, påfrestande och fruktansvärt smärtsamt. Jag försöker hålla mitt humör uppe vad som än händer men det pågår så mycket inom och utom mig själv att det inte alltid fungerar. Jag kan inte fokusera längre, jag vet inte vad som har hänt. Det är nu en förändring måste ske. Jag tycker inte det är roligt att alltid behöva avbryta något vi håller på med för att jag behöver sticka hem för att gå på toaletten. Jag har inte kunnat hitta någon lösning och vet inte hur det ska lösas. Eller är det också en sak som jag måste acceptera, jag vet inte. Jag får fortsätta fundera över det.

Än en gång ber jag om ursäkt för att jag inte har uppdaterat bloggen som vanligt. Men nu vet ni varför. Jag kramar om er alla och hoppas att ni fortsätter att läsa den. Jag sänder ut energibollar om det är någon som behöver. Sköt om er och varandra så hörs vi snart igen. <3 <3 <3

Fotografierna som finns med i galleriet är tagna i Tivoliparken eller Naturum här i Kristianstad. Sen är det ett fotografi på en kanon och de har vi bakom oss. Det är ju ganska vanligt att bli hemblind som de kallar det.

#gallery-0-7 { margin: auto; } #gallery-0-7 .gallery-item { float: left; margin-top: 10px; text-align: center; width: 25%; } #gallery-0-7 img { border: 2px solid #cfcfcf; } #gallery-0-7 .gallery-caption { margin-left: 0; } /* see gallery_shortcode() in wp-includes/media.php */




Förlåt..men nu är jag tillbaka Förlåt för detta uppehållet på några dagar. Jag har inte orkat, helt enkelt. Jag har behövt dessa dagarna för att tänka över saker och ting.
amplify.com
Yadh Ben Achour réaffirme qu'il n'acceptera aucun poste politique après les élections

Le président de la Haute instance pour la réalisation des objectifs de la révolution, la réforme politique et la transition démocratique, Yadh Ben Achour, a réaffirmé qu'il n'acceptera pas de poste politique, de quelque nature que ce soit, après le 23 octobre 2011…lire la suite sur http://bit.ly/pFwvAi

Conditions #8

Conditions is a Scandinavian magazine focusing on the conditions of architecture and urbanism. It hails from Oslo and is edited by Joana Sá Lima, Tor Inge Hjemdal and Anders Melsom. The latest issue Preparing for the Unknown has just been released.

Also for this issue, the whole mag has been redesigned by Norwegian creative office SKIN Design.

Contributors include: Paul Nesgaard, Gerard Reinmuth, Ilya Oskolkov Tsentsiper, Sabin Bors, Wai Architecture Think Tank, Fredrik Torisson, Josep Lluís Mateo, Nathan Petty, Jason Lee, Franziska Hederer, Federico Favero, Antonio Scarpino, Adeline Seidel, Rutger Huiberts, Christina Ampatzidou, Giuseppe Licari, Mohsen Mostafavi, David Huber and Fantastic Norway.

I too have contributed a small piece on acceptera, an era-defining book of Scandinavian modernism, published 80 years ago.

Var precis hos Enebybergs tennisklubb och föreläste om idrottspsykologi. Vi lärde oss skillnaden mellan traditionella idrottspsykologi och modern idrottspsykologi utifrån KBT perspektiv. Sedan hade vi övningar på banan där vi hade fokus om hantering av egna enkla misstag. #EIF #Enebybergstk #enklamisstag #acceptera #barainregöranågonting #gåvidare #högakrav

Något är galet, svårt med acceptans och jag blir förbannad!!

Något är galet, svårt med acceptans och jag blir förbannad!!

Ett lite mörkt foto..

God Morgon kära du. Klockan är strax över sju och jag har såklart varit vaken en stund redan. Sen var jag uppe klockan två, klockan 4 och klockan 5. Nu har jag varit vaken sedan kvart över sex. Jag mår inget vidare alls. Inatt hade jag skyhög feber, vi har ingen termometer, men jag känner det i kroppen. När jag la handen på min mage så brändes det. Nu på morgonen så känner…

View On WordPress

Förbannade skitstumpar!!

Det här mina vänner är söta fluffy som jag då har på mobilen. Jag tycker han är så söt. Det är därför Jocke och Linnea köpte den andre till mig igår. Idag har jag så förbannat ont och det gör mig både ilsken och ledsen. Jag har suttit uppe i rullstolen sedan 10 och då satte jag på hylsorna också. När klockan var 12 så slängde jag dem för då hade jag så ont att det sökte mig. Det mest…

View On WordPress

Det svåraste som finns i livet är att kunna acceptera. Från att man föds tills att man dör undrar man varför saker sker, man blir frustrerad över all orättvisa, irriterad på småsaker och kanske ifrågasätter man till och med självaste födseln. Att acceptera alla händelser och känslor är, vad jag kallar det, en unik konst. För om du lyckats bygga upp den där färdigheten att kunna acceptera, kommer du få kritik på allt du gör, och allt du inte gör. Och för många är det nog så att det är vid det här laget man börjar ifrågasätta sig själv och konsten du skapat kanske mer börja kännas som ett misslyckande. Det är då du måste acceptera att inte alla accepterar att du accepterar. Finns det något svårare än att acceptera? Att förstå innerbörden av acceptens.

Ett nej är ett nej. Ett ja är ett ja. Ett kanske är ett kanske. Sant är sant och falskt är falskt. Lätt, smidigt och väldigt självklart. Men oavsett ålder, oavsett kön och oavsett situation, så finns det ALLTID någon som inte förstår att andra människor är de själva, kan ha andra åsikter. Jag vet inte vad man ska kalla dessa människor, kanske egoister? Eftersom deras behov verkar vara de enda som betyder något. Jag har lärt mig att acceptens inte handlar om att vara okej med och hålla med vad-det-nu-handlar-om, utan att vara okej med att faktan att det går att se olika på händelsen. Man ska förstå att det inte finns något rätt och fel, utan snarare alternativ. På något sätt måste man liksom försöka se förbi vad man själv tycker och låta känslorna stanna utanför ämnet.

Acceptens handlar alltså inte om att komma på en fredlig lösning så att alla parter blir nöjda, utan om att helt enkelt låta varandra tycka olika saker. Det handlar om att ha förståelse för olikheterna som finns. Acceptera acceptens och världens befolkning kommer gruppkramas. 

anonymous asked:

thenatalchart11 verkar seriöst besatt av att fortsätta den här 'hate meme' och kan inte acceptera att folk faktiskt har blivit sårade????

asså jag kan bli lite irriterad på hur hon formulerar vissa saker men det verkar mer vara folk som skickar våg hat till henne och hon typ svarar… hela situationen känns bara extremt barnslig nu jag håller mig helst utanför haha

Får börja acceptera att sommaren börjar nå sitt slut. Har fyllt lägenheten med ljus, även badrummet. Lite mysigt ändå måste jag säga.
Snart kommer Niklas hit med mat, blir myskväll vilket behövs. Dagen har inte vart på min sida idag heller.
Men imorgon åker jag, Michelle och Anna till Söderköping för att besöka Smultronstället🍧

quelqu'un

je pense que j'ai besoin de quelqu'un qui montrera de l'intérêt pour moi, qui m'aimera et m'acceptera comme je suis, quelqu'un d'honnête, sincère, franc. quelqu'un qui me fera oublier tous mes problèmes et soucis au quotidien. quelqu'un avec qui j'aurai pas de gêne et je pourrai parler de tout. quelqu'un avec qui je pourrai parler des heures et des heures et pourtant ne pas voir le temps passer. quelqu'un qui sera toujours là pour moi car j'me sens horriblement seule et qui saura combler ce vide en moi. ouais j'ai besoin de quelqu'un qui changera ma vie.

Gogol (journal) - 11 février 2006

Rêvé d’une fête estivale, en plein air avec mes amis et quelques collègues. Certains faisaient de la musique tandis que d’autres restaient attablés à rire et discuter. Je jouais de la batterie, de la guitare, je chantais, je voyais (et je vois encore) sur chaque visage un sourire, je crois que j’étais heureux comme un fou - un vrai rêve, enfin.

Travaillé toute la journée.


« Eh bien l’enfant se sauvera de lui-même. L’enfant n’acceptera pas ce lourd héritage de notre misère. Il aura des bras assez forts pour se défendre. Voilà ce qu’annonce l’air autour de nous. »

                                                                                 Albert Cossery


J’ai fini Les hommes oubliés de Dieu - c’est grand (plein de cette digne mélancolie qui, pas larmoyante pour deux sous, sait laisser place à l’amour, alors un tendre amour, et qui sait ouvrir comme une brèche en soi par laquelle entrevoir l’espoir). Je lirai ses romans.

Un jour viendra où tu accepteras enfin votre situation. Cela peut prendre quelques mois en effet, mais vous ferez une trêve.