Jag är så jäkla kär och så otroligt lycklig över att han är det tillbaka. Vet inte vad jag gjort för att förtjäna detta men tackar gudarna för att jag får uppleva varje liten del av detta underbara.

Första årsdagen som inte är en årsdag längre och Facebook gör sitt yttersta för att jag ska minnas. Minnas hur fint allting var i början, hur lyckliga vi var och hur bra jag mådde. Tårarna kommer ikapp mig för första gången sedan Berlin när jag sitter på bussen hem. Intalar mig att det är okej men förstår någonstans att jag inte är läkt ännu.

Jag sitter i little Tokyo och är SÅ nervig. Hur kommer det att vara? Kommer det bli som i somras? Är såklart på plats 40 minuter innan avtalad tid och sitter därför nu utanför ett café och gömmer mig undan blåsten. Väntar ut tiden och försöker förgäves lugna mig till Panda da Panda i öronen. Hör mest den asiatiska popmusiken som brölas ut i högtalarna på köpcentret. Vill bara vända och åka hem men jag måste göra detta. Det är bra för mig att utsätta mig för lite nervositet. Det är bara jäkligt läskigt och obekvämt också

#thoughts