Amin

När jag åkte hem var det som om dammet la sig, precis i den rörelsen kände jag att jag befann mig. Det yrade men jag började se vad som fanns kvar av omgivningen efter stormen. Jag kunde se långt bak men inte alls fram. Jag ser bara bakåt! Jag ser vad det är som har hänt. För första gången på länge ser jag det. Vad fan händer nu? 

Jag inser vad jag måste sörja och vad jag ska glädjas över så jag antar att det är de känslorna jag väntar på just nu. För jag är inte så glad som jag borde vara och som jag påstår mig vara. Hur känner jag efter mötet med x? Jag känner mig lättad men nu när jag inte längre är rädd behöver jag en ny känsla. Jag känner för att vara vårdslös och egoistisk. Eller kanske snarare självcentrerad. Jag vill vältra mig och djupdyka i vad jag kan skapa från den plats jag är nu. Vad ska nästa steg vara? Känner för att vara explosiv och rå samtidigt. Jag kanske egentligen bara beskriver hur jag känner inför min sorg över min relation med b. Det här kanske bara är min sorg som talar. Det är väl dags nu, typ som att jag tagit tag i alla andra relationer och arbetat med dem och det som finns kvar är att sörja att en av dem inte alls finns kvar på samma sätt som jag trott. 

Vad ärlig jag var mot x. Känns bra tror jag. Jag berättade verkligen saker om mig själv jag inte ens berättat för w. Typ om destruktiva drag. Kände kanske att jag ville göra mig sårbar för att avväpna mig inför x, så att den skulle förstå så fort som möjligt att jag inte är någon övermänniska den behöver känna sig svartsjuk på. Jag känner mig nog arg på b. Är rätt förvånad över det, för jag trodde inte alls att jag skulle känna så just nu. Såg framför mig hur jag skulle vara jätteglad just nu och det känns som om jag är orättvis mot den när jag reagerar med ilska, men det är som att jag så starkt spelat ut hela mitt känslospektra i den här relationen att ilska är det enda som finns kvar efter besvikelsen över att vår relation inte alls är som jag uppfattat den och att den kommer tillbaka efter så lång tid men med en annan person och är här nu utan att träffa mig. Jag skäms över att vara besviken och arg och vet inte om jag vill berätta att jag känner så, jag hoppas snarare på att det ska gå över tills vi ses.

Precis just nu bearbetar jag, kanske tur att alla tunnelbanor är i totalt kaos så jag får sitta ned länge mitt i natten i ingenstans och bara tänka. Jag är besviken b, men jag älskar dig så himla mycket och det är väl därför. Jag har saknat dig så mycket och nu är du här men träffar mig inte. Herregud jag blir ju förbannad! Det känns som om mina känslor blir förlöjligade. Min saknad blir typ hånad och det känns som om jag borde ta tillbaka den. Jag kanske inte är redo att träffa dig än. Nu är jag rädd att jag inte kommer bli glad. Sjukt hemsk tanke! Klart jag kommer bli. Oavsett allt har jag saknat dig och det har varit äkta. Jag älskar dig och det är äkta. Min ilska är också det men inte alls lika stark som de andra känslorna så jag hoppas att de kan ta överhanden. Jag tror att jag är lite less på att känna överhuvudtaget om jag ska vara ärlig. Har känt mer under den senaste månaden än jag gjort under kanske hela året sammanlagt. Vill nog slippa kämpa ett tag nu. Fan vad jag slitit för så mycket. Jag inser nu att jag är fruktansvärt jävla stolt över vad jag gjort med mitt liv den senaste tiden. Helvete vad jag varit modig och stark. Nu vill jag bara slippa vara det ett tag. Jag vill att någon ska kämpa för mig ett tag. Inte som något som måste vinnas utan som ett starkt känslomässigt stöd och jag vill känna mig sedd. Det kanske kommer om jag bara släpper taget och tillåter det. Ska försöka prova. Måste nog återkomma med hur det kändes att träffa x, det var rätt fantastiskt men överskuggas så mycket just nu av vad jag känner inför b.

Det som skrämmer mig mest, är känslan av att allt var en lögn. Och att du ska träffa en annan som om inget hade hänt.