image

image

image

((ASDKLSA I BLAME NELLY FOR THIS IDEA KSADKL so we made the only sensical thing and made a collab out of it.

Thrace is the cutest fucking fairy around, ok? at least let him believe that.

I wasn’t planning to upload anything on SS today but I HAD to draw this sajdkkasj also AWESOME with all the asks to everyone else, keep them coming guys <3))

TRELLI: GET A NEW BFF ======>

image

You just found yourself a new and TOTALLY RADICAL new bff!

You stay up all day long drinking tea and talking about what a cutie Bella is.

((I don’t even know my pills is making my brain act weird and somehow I think that if these two actually lived in the same universe they would totally be BFF’s???

it HAD to be drawn!))

Det här är lycka. Ren lycka.
Innan jag träffade den här killen så hade jag svårt att lita på killar, då “pojkvännerna” jag haft innan antingen svek mig, 2 stycken var otrogna och en kille valde bort mig för jag inte var tillräckligt snygg.
Men den här killen borde alla träffa.
Jag kan nu se ut hur jag vill, han skulle aldrig vara otrogen och aldrig svika mig.
Äntligen kan jag känna mig säker och jag har äntligen hittat min drömprins som man drömde sig bort efter när man var mindre.

Alla bråkar, även vi.
Men allting löser sig. Alltid.
Det finns ingen, ingen som jag älskar så mycket som den här personen.
Och den här personen är min bästavän, förebild och pojkvän.
Han är även min livspartner som jag tänker leva med livet ut. Och jag tänker aldrig släppa hans hand. Vad det än gäller släpper jag aldrig taget.

@sebastianericsson
Bestiga berget

Jag är grå, min blick är död och min ork är slut. Idag är jag ingen. Jag orkar inte skratta, orkar inte tänka och vill bara gråta. Men det kommer inga tårar. Det går inte att vrida på känslorna, de ligger bara och skaver i mig. Det värker. Jag skulle vilja klättra högst upp på ett berg och skrika ut allt det gråa och svarta. Sen skulle jag klättra ner och allt skulle vara bra.

Allt och inget

Jag vill skrika och förklara för hela världen vad jag kämpade med, vad jag överkommit. Eller nej, rättelse; vad jag kämpar med och vad jag fortfarande försöker komma över. Det är ungefär som med ALS ice bucket challange som går runt på alla sociala medier just nu. Jag står med en hink fylld med vatten och is, sekunder från att vända den och hälla allt över mig själv. Att få ett klart uppvaknande i kropp och själ som bara en såndär kall chock kan ge. Jag står med hinken höjd över huvudet men livrädd för att börja tippa den, livrädd för vad som kommer hända då och inte alls riktigt redo än. Mina armar börjar ge vika av tyngden så frågan är, ställer jag ner hinken och går tillbaka alla de steg jag tagit eller ska jag tippa den över huvudet och ta det sista klivet ut? Jag vet faktiskt inte.
Jag har alltid sett mig själv som en lyckligtlottad person. Någon som egentligen inte har några större problem att beklaga sig över. Ja menar det enda som dött i min släkt är gammelfarmor och gammelmormor, visst har det gått runt många sjukdomar, men vi alla är friska. Jag är frisk, i den mån att jag inte ligger inne på sjukhus och kämpar för mitt liv. Min familj klarar sig bra och jag hade en riktigt bra uppväxt med mycket kärlek. Jag har vänner som älskar och bryr sig om mig. Jag har ett fast jobb med grymma kollegor. Jag kan flörta med killar och ibland påbörja ett förhållande. Så den här händelsen, det som faktiskt hände mig, det är något jag faktiskt kan beklaga mig över. Det är inte något som borde hänt mig i mitt perfekta liv, men det gjorde det och med det vände synen på allt. Min mamma fick cancer när jag var barn och har aldrig varken återhämtat sig eller blivit sig själv igen. Min pappa har ett hjärtfel och valde att skilja sig, han skaffade en ny kvinna i sitt liv och han skaffade sig en till familj, en annan familj. Min farfar går närmare döden för varje dag och jag har inte pratat med min mormor och morfar på flera månader. Min bror bor på andra sidan jordklotet, mina andra har en egen familj. Min syster står mig nära, men inte lika som förut. Jag har en bästa vän vars problem, nej snarare tyngd, jag aldrig kan hjälpa henne lätta från sitt hjärta. Jag kan aldrig hitta orden för att ens prata med henne om det. Jag glider ifrån mina vänner för varje dag som går och jag vet inte längre vad vi ska prata om när vi ses. Jag flörtar och sover med killar. Men är livrädd för att ingå i något seriöst. Jag är inte sjuk på papper, men jag måste åka till sjukhuset ett par gånger i månaden på grund av smärtor. Jag har ett grymt jobb, men har redan tröttnat och söker efter det där som ger mig mer glädje, det där heltidjobbet så jag slipper oroa mig för pengar. Det är inga problem. Inga sånna problem, inget som borde tynga min vardag så pass mycket som det gör nu. Men här står jag, dödstrött och utsliten. Allt på grund av att någon valde just mig i ett rån. Någon valde att rikta en pistol mot just mig och hota mig till livet. Så jag håller fast vid det, jag håller fast vid just det problemet för det är något som det är okej att må dåligt över. Det är okej att va upprörd och gråta och skrika, för det är ett verkligt problem. Men det glider ur händerna på mig. För hur länge kan jag spela på att jag mår dåligt för en händelse? När mitt liv i övrigt är “perfekt”. Hur kan jag förklara att jag mår dåligt över andra saker och denna händelse bara förvärrar allting. Att denna händelse får mig ligga vaken om nätterna, drömma mardrömmar om pistoler och döden. Hur kan jag förklara att jag handskas med ett problem som är alldeles för stort för att jag ska orka hantera det. Jag orkar inte, jag kan inte. Det är för mycket för mig. Jag trodde jag var stark men jag är så svag att jag knappt längre orkar stå på benen..

Fan

En rosett av taggtråd kring mitt hjärta. Vilandes, men ändå hotfullt skrämmande. Ibland, utan att du vet, rycker jag lite i den själv. Påminner mig om att jag måste knyta upp den innan taggarna gräver sig djupare ner i köttet och såren blir svårare att läka. Påminner mig om att mina små masochistiska rörelser inte är så mycket som en fis i vinden jämfört med vad du skulle kunna göra. Om du hade velat. Och även om du inte. Med mindre än kraften från en ögonblinkning hade rosetten dragits ihop, för dig. Fan. Varför är trycket kring hjärtat så skönt?

Jag vill fäkta vilt omkring mig. Jag vill krossa tallrikar. Jag vill fösa ner allt som ligger på mitt skrivbord på golvet, så som de gör i filmer. Jag vill skrika ditt namn tills jag tröttnat på att höra det. Långt efter att det börjat låta konstigt. Men mest av allt vill jag höra att den enda som finns är jag. Även om jag aldrig riktigt kommer tro dig.

Igår satt jag bestämt inlåst på en av KBs toaletter och fulgrät i sisådär 40 minuter. Utanför gapade tjejer om vilken kille de skulle ligga med. Tidigare denna kväll hade jag pratat i mun på en moderat som jag ansåg inte hade några hälsosamma värderingar kvar, när jag kände hur jag ville skrika så shotade jag istället, vilket då hände rätt ofta. Det var pågrund av dessa shotar som jag hade tillåtit mig själv gå sönder såsom tiotusen gånger innan på KBs toalettgolv. Jag hade peruk på mig, den klibbade fast sig på mina våta kinder och faktumet att jag inte kunde pull it of var en insikt som mulades i mitt ansikte. Fan. Jag fulgrät för att jag kände mig tom, den patetiska känslan att känna sig helt utelämnad i sitt sociala liv när det möjligen inte är helt sant. Att vara ensam i ett rum fullt av människor osv, vad är det för hittepå liksom? Skitsamma. Stormade ut, hoppades på att någon skulle kidnappa mig på gatan för jag hade gett upp, men det hände ju aldrig utan fick lite pussar och sedan gick vi hem till tryggheten själv: sebastians säng. Idag hatar jag mig själv men har samtidigt lite hybris över en klockren bild jag ritat.

Häng Gud

Tvärs över gatan, på balkongen mitt emot, sitter ett par och hånglar. Genom ett öppet fönster hörs två vänner skrika på varandra. Långt där nere går en man, en man som med avund i blicken tittar upp på några av de tända fönstrens varma ljus. I ett av de fönster som mannens blick har fastnat vid sitter en kvinna och äter godis, trots att hon är så mätt att hon mår illa stoppar hon in tre bitar till. Hennes man har nyss vunnit på lotto men allt han kan tänka på är hur han skall kunna dubbla sin vinst utan att jobba för det. Mer är aldrig tillräckligt.

Nej, mer är aldrig tillräckligt, tänker hon som väljer att inte göra någonting, att inte agera, att bara se på. Mer är aldrig tillräckligt. Så tänker hon där hon ligger och gör ingenting. Värst av allt är nog den som bestämt att alla dessa vanliga karaktärsdrag är något ont, något syndigt som skall straffas. Hen som tycker sig veta mer, bäst och som ser sig visare än alla de andra tillsammans, hen som satt sig på sina höga hästar och dömer oss för det vi gör, det vi känner och de vi väljer att inte göra. Hen som lider av ett ego och har ett storhetsvansinne så stort att de andra syndiga beteendemönstren bleknar i jämförelse. Hen borde straffas hårdare än alla de andra tillsammans för med sitt storhetsvansinne har hen fått för sig att hen är allsmäktig och att vi andra bara är spelbrickor i ett spel som skall spelas och gör vi fel, ja då får vi stå över ett kast.

Eller straffas på annat sätt.

Hen som lider av ett ego och har ett storhetsvansinne så stort att de andra syndiga beteendemönstren bleknar i jämförelse. Hen borde vara den som straffas. Hen borde hängas.

”Har han några känslor för nån, och förresten är det en han eller hon? Häng Gud.” - Ebba Grön

"Önskar så gärna att jag kunde berätta om känslorna som bor i mig just nu, för som jag har försökt de senaste veckorna. Ibland tror jag att jag inte gör något annat än det. Försöker att skriva, skrika, sjunga, springa, cykla, andas lätt, andas djupt, andas tungt, hålla andan. Ändå vaknar jag bland askfat fyllda med fimpar och näsdukar, ibland bland täcken som doftar liljor och nytvättat, men oftast bland svettiga lakan som doftar som honom. De senaste veckorna har han varit borta, och det skrämmer mig så att jag inte saknar en enda del av honom, förutom möjligtvis den som är tryggheten i att vila mot hans bröstkorg. Det skrämmer mig så att jag inte lyckas landa i någonting av det som händer. Varje ny händelse är det märkligaste och mäktigaste som hänt, och jag tror inte ens att jag hinner, eller kan, svälja mina egna meningar. De står kvar i mail, jag åker tåg, eller flyger, dyker upp, gör det jag ska, ringer min mor, förklarar min saknad efter hennes famn, förklarar att jag mår alldeles strålande, åker tåg igen, eller flyger, släpar mig fram längs kullerstensgatorna som jag tycker allra mest om, landar bland favoritlakan som luktar hemma, väcks gång på gång av känslorna som bor i mig, kryper upp och upprepar samma visa igen. Ibland tänker jag att känslorna i själva verket bara är tomhet, en obeskrivlig tomhet, efter vad vet jag inte, men efter någonting borde det vara. Visst borde det vara så? En kan väl inte känna tomhet utan anledning? Då tänker jag också att det är anledningen till att jag håller kvar greppet om honom, greppet som egentligen håller taget om tryggheten i att vila mot hans bröstkorg, den där bröstkorgen som är min enda trygghet i allt det här. Jag kan inte plocka bort den tryggheten. Samtidigt kan jag inte fortsätta dränka den med tårar när han inte ser på. Tomhet och overklighetskänslor leder allt oftare till att jag förlorar greppet om mig själv. Helt plötsligt står jag mitt i en folkmassa och undrar vart jag tagit vägen. Glömmer för en kort stund bort att andas och ser tillslut ett välkänt ansikte som får mig att återvända till något slags nu. Det skrämmer mig så, alltihop, mest för att jag inte vet vad det blir av det här som är jag, hur länge det här jaget kommer att klara av att samsas om den här kroppen med alla känslor som också bor i den, och min mors blick om det skulle leda till att jag inte orkar med det längre. Jag önskar jag kunde få känna mig vid liv bara, en liten stund åtminstone, känna att den här världen inte alls är en så främmande plats som den verkar vara i mina ögon just nu. Jag skulle bara vilja känna marken mot mina sulor, känna hur den värmer och göra mig av med rösterna som så ofta gör det svårt att andas."

Text
Photo
Quote
Link
Chat
Audio
Video