Kristian Lundberg Vi är de döda, nu snart W&W

image



Kristian Lundberg

Vi är de döda, nu snart

W&W

Sällan, eller aldrig, har en diktsamlings första boksidor så starkt slagit an förbindelsen mellan skönhet och smärta. ”Vi är de döda, nu snart” är den betvingande titeln på Kristian Lundbergs nya diktsamling. Att så kraftfullt förnimma det steglösa steget mellan intensiv smärta och oupphörlig skönhet och obönhörligt dras in i dikterna är en läsynnest. Lundberg skriver lika påtagligt fysisk dikt, som han skapar skildringar av den rent atomära kopplingen mellan liv och död, kärlek och likgiltighet.

Är det min egen smärta han framkallar med sina magnetiska ord? Är det polariteten mellan Guds kärlek, stor enorm kärlek, och nådastöten hos den enskilda människan, när hon begår giriga, hatiska, rasistiska handlingar? I dikterna rinner slam mellan samhällets grundstenar. Kränkningen av människovärdet är inskrivet som lagparagrafer hos Migrationsverkets så kallade informationsmeddelanden till ensamkommande flyktingbarn.

Lundberg skildrar vad han ser, upplever, erfar, skönheten finns där, han älskar och är älskad tillbaka. Men, just idag eller igår, tycks ondska, inhumanitet, våld och lemlästningar övertyga allt fler om att världen är en ful och dålig plats. Dragningskraften hos rovdriften tycks vara oemotståndlig. Skövlingarna är flerfaldiga. Slakten alltför grym. Nätterna är dystra. Hopplösheten är överväldigande. Då plötsligt ger muren vika. Oceanen dånar som den ska. Fred bryter ut. Kärleken mellan människor visar sig vara ytterst slitstark och omslutande. Lundbergs dikt är på allvar. Hans ord bränner hål i papper.

Dikterna tvivlar, men övertygelsen i dem är starkare. Dikterna står oss bi. Även när den älskade går sin väg. Tomrummet står kvar. Ensamheten vrider loss ett stycke ny verklighet. Men diktaren går inte sin väg. Han skänker visshet om diktens oövervinnliga kraft. Dikten som lever upp på natten. Som vilar på nattygsbordet medan människorna oroligt sover. Dikten som för oss människor närmare vår egen tillvaro. Närmare lugnet eller förtvivlan. Närmare trofasthetens motsats, mot uppbrottets nödvändighet, mot djup och vikten av sanning.

Lundberg tycks uppmana oss: Vi måste tro, även när vi inte tror. Vi får tvivla, även när vi tror som mest. Vår oro forsar genom oss som en vild flod. Vi är människor av kött och blod och ingen kommer någonsin för att rädda oss från oss själva. Vårt ansvar ska växa. Vi kanske går under redan i morgon.

”Vi är de döda, nu snart” är en hyllning till ordet, till poesin. Dikten skänker kraft och tröst, det är möjligt att ta med sig boken som enda följeslagare i natten. I den oskattbara gryningen träder boksidorna fram som förlösning, som ankare i havets botten. Kärleken nalkas skuggorna – ingen rör sig utan att lida, utan att älska.

”Vi är de döda, nu snart”är ett vittnesmål från det nya Sverige som få vill kännas vid idag, än mindre vet något om. Lundberg rapporterar om detta Sverige som inte får finnas offentligt, mer än i korta notiser. Detta nya Sverige som inte får finnas någonstans, utom i Kristian Lundbergs diktsamling. Det handlar om en av de allra mest utsatta – och ifrågasatta – grupperna i vårt land idag; de asylsökande, ensamkommande barnen. Deras obefintliga trygghet. Självmordsförsök och självstympningar. Är normala människor avstängda inför deras lidande? Vem kan erkänna sin förödande omänsklighet?

Lundbergs nya diktsamling har hög vilopuls. Han lämnar och återförenar, han lämnar och stannar. De älskande vilar, det är i månaden augusti och de vilar hos varandra innan de går förbi varandra. Men kärleken är inte osynlig. Möten sker, möten som är avgörande och viktiga. Men trots detta upplöses allt, som om en inre utplåning inte vore möjlig att undkomma: ”Jag vill vara blottlagd/ in till den yttersta kanten i att vara människa” skriver diktjaget. I blicken av att vara älskad ryms det allra största. Universum kan krympa till en blick från den älskade.

Men sanningen är så mycket mer vidlyftig. Strax befinner sig diktjaget i Förvaret i Åstorp, i de papperslösas ohyggliga vardag. Därifrån sker nattetid deportationer av människor som riskerar att mördas i sina hemländer, som verkligen mördas, eftersom de sänts tillbaka från vår fredliga plätt på jorden. I Sverige har vi inte haft krig på 200 år. Ändå anser många att i Sverige finns det inte plats, hellre sänder vårt land tillbaka de dödsdömda, de dör – och vi lever kvar – än så länge. Svensken i gemen är inte ens medveten om att detta sker.

Ensamkommande barn måste visa vem de är, och hur gamla de är. Migrationsverket förklarar att de måste ha ett namn och en ålder. Vet svenskarna vad Migrationsverket gör mot de ensamkommande barnen? I dikt efter dikt visar Lundberg hur Migrationsverket tycks tänka, de använder sig av en mycket ifrågasatt, medicinsk metod för att fastställa barnens ålder – felmarginalen är mellan fyra till sex år. Barnet kan alltså mista sin barndom. Över tusen barn har de fem senaste åren försvunnit, gått under jord. ”Vi är de döda, nu snart” är också ett starkt ställningstagande för de barnen.

Lundberg önskar att boken ”Vi är de döda, nu snart” skall vara som världen är, boken ska likna världen, hoppas han. Och boken liknar världen, så när som på alla floskler som härskar i verklighetens Sverige.

Jag rekommenderar verkligen den här diktsamlingen, den berör som doften från blomstren från en högsommaräng, den berör som åsynen av rinnande blod från ett oskyldigt djur. Kristian Lundbergs medmänsklighet söker inte gränser för vem du är, eller för vem den papperslösa är; vi är samma, vi är en enhet och i dikterna vävs mänskligheten och omänskligheten samman.





Boel Schenlær

Lördag! Och semester! Vilken utmärkt kombination. Detta skall firas med kräftskiva i kväll. Älskar de där små märkliga djuren. Andra märkliga och härliga saker jag gillar är när texter ur två olika böcker som jag läser parallellt liksom sammansynkar med varandra: 

"Sociobiologer framhåller känslornas överlägsenhet över förnuftet i sådana avgörande ögonblick (att rädda sitt barn), när de diskuterar varför evolutionen har givit känslorna  en så central roll i det mänskliga psyket. Våra känslor. säger de, hjälper oss i situationer och med uppgifter som är för viktiga för att överlämnas enbart åt intellektet - faror, smärtsamma förluster, att ihärdigt sträva mot ett mål trots motgångar, att skapa närhet till en partner, att bilda familj. Varje känsla skapar en viss typ av handlingsberedskap; varje känsla visar vad som tidigare fungerat väl när det gäller att klara av de utmaningar livet ställer oss inför. Under utvecklingens gång har känslornas överlevnadsvärde gjort att de inpräglats i vårt nervsystem som medfödda och automatiska känslomässiga reaktionsmönster." Goleman - Känslans intelligens.

"Utbrottet gjorde henne gott och hon hade gärna blivit ännu mer förbannad. Hennes reaktion var överdriven. Genom att visa hur mån hon var om att skydda sin och Markus sfär, avslöjade hon hur upprörd hon var. Upprörd, fastän hon fortfarande inte kunde definiera hur. Ordböckernas förklaring tar slut där känslorna tar vid. Och det var kanske därför Charles hade slutat att slå upp ord i samma veva som Nathalie kom tillbaka till arbetet. Det fanns inget att säga; de primitiva reaktionerna fick tala för sig själva." Foenkinos - Nathalie - En delikat historia. 

Baddabingbaddaboom! Och så har den ena texten berikat den andra. Vilket i just detta fallet var exakt vad som behövdes då den där Nathalie -En delikat historia är ungefär den sämsta boken jag läst. Näst på tur står Moyes Livet efter dig som jag har fått så många tips om från så många håll att jag gör säkrast i att läsa den för den goda bokatmosfärens skull. Men nu. Städ. Stök och fix inför partajet i kväll. 

Kommentarer/Comments

Imorgon börjar jag skolan och det tycker jag egentligen är jättekul men det känns så läskigt. Jag är mest rädd för att jag vet att det inte kommer vara det jag drömmer om att det ska va: Fantastiskt! Spännande, riskfyllt, dramatiskt och krävande men inte krävande för mig. Att alla slås av häpnad över mig och jag slås av häpnad över alla. Att ja skapar konst ingen annan har skapat, fantastiska saker bättre och bättre och bättre som hyllas. Att jag får nya vänner som hittar på de mest fantastiska saker. Att jag har energi så det räcker gott till mig och alla runt mig. Jag vill ha flyt. Jag vill beundras av hur världen plötsligt ter sig! 
Så jag är rätt skraj. Kanske är det därför man är rädd, för att man har ett uns hopp eller en liten aning om hur livet skulle kunna kännas. Och man är rädd att aldrig få känna det så, eller snarare man vet att man inte kommer det men den lilla möjligheten gör att ens liv blir så riskfyllt. Alla steg kan vara steg och är med största sannolikhet steg mot alla andra håll än den lilla lilla stigen av evig lycka. 

Läst på om färger idag. Om hur man skapar harmoni, eller snarare använder färger rätt. Använde min kompis Jimmys blyerts av ett öga och testa att färglägga det utifrån en grundfärg vilket som ni ser blev orange.

Alla sena nätter och tidiga morgonar som resulterar i alldeles för lite sömn i för många veckor för att det ska vara hälsosammt. Allt det konstiga, udda, hemliga, oklara. Det är det som skapar familjekänslan, högarna av människor som bara sover på varandra, internskämten, skratten och minnena som aldrig kommer suddas ut

– Det viktigaste i ditt liv är inte ekonomi. Du förälskar dig inte i ekonomi. Du skapar inte barn av ekonomiska skäl. Ändå pratar alla om pengar. Det viktiga är tid. Den skapar din frihet. Men om du hela tiden måste jobba för att betala av allt du köpt är du inte fri längre, säger han.

Det enda han äger är en gammal scooter, en folkvagnsbubbla från 1987 och några växthus där han och hans fru odlar krysantemum som de tidigare sålde på blomstermarknaden i Montevideo när de hade kommit ut från fängelset.

– Jag föredrar att leva enkelt. För många saker skapar bara problem, säger han.

— 

http://www.dn.se/livsstil/jose-mujica-det-ar-varldens-alla-andra-presidenter-som-ar-konstiga/

Uruguays president och hans fru kontrolleras definitivt inte av eliten. Läsvärd artikel om en unik politiker. Om alla politiker vore som han skulle vi inte ha några imperier och vanligt folk skulle ha det bra. 

Intressant att de skapar ett systembolag för cannabis för att bryta elitens exploatering av folket. 

2

Idag har jag inte gjort så mycket speciellt. Kollat igenom lite inför skolstarten på måndag, som är helt jäkla oplanerad. Jag är världens kontrollfreak, jag tror på planering och lever för listor av alla dess slag. Men detta känns alldeles för kaosigt att ens försöka sig på, speciellt vid detta lag och därför tänker jag inte lägga så mycket tanke på detta, eftersom det skapar oro och ångest. Det får gå som det går, visst brukar det lösa sig för impulsiva människor också, har jag för mig? Packat upp har jag också till viss del gjort, mitt rum är ett annat kaos. Åt mat på matfesten och gick på bio med syster, såg Guardians of the Galaxy. Super heros med humor :) God natt!

Starta dagen med energi - Kokoskaffe

image

Idag rivstartade jag morgonen med en kopp kokoskaffe. Det är ett utmärkt sätt att få i sig bra mängder mättat fett och skapar bra förutsättningar för en energirik dag. 

Så här gör du:

1. Brygg en kopp kopp svart kaffe. Gör det gärna lite extra starkt. 

2. Häll upp kaffet i en kopp eller mindre bunke och blanda i 1 msk kokosolja och 2 msk ghee.

3. Använd en stavmixer och kör tills kaffet får en luftig konsistens.

Ha en fin dag!

Fredrik  

072

Exilplaneten

Ursula K. LeGuin

Den snabbt krympande kolonin jordmänniskor på den avlägsna planeten Eltanin hade varit avskuren från Jorden i sexhundra år. Deras enda grannar var Eltanins primitiva nomadfolk som fruktade dem och slog läger i deras närhet under de bistra, femton år långa vintrarna.

Men det var den annalkande vintern som ställde dem inför det största hot de någonsin upplevt. För horder av barbarer från norr närmade sig, och de sällsamma snögastarna började dyka upp.

Om jordmänniskor och urinvånare inte kunde överbrygga sex århundradens fruktan och misstro och göra gemensam front mot sina fiender, skulle ingen av dem överleva vintern. 

Ursula K. LeGuin är en av science fictions kraftfullaste författare idag. Detta är en viktig och väsentlig roman om de krafter som skapar – och krossar – samhällen, en betydande science fiction-roman av en mästare.

- - - - - - - -

1978. 111 sidor. Häftad.

Originalets titel: Planet of Exile

Översättning: Gunnar Gällmo

ISBN: 91-7228-158-8

LIBRIS: 7626656

PERONI DESIGNER COLLABORATIONS

image

Isabell Yalda Hellysaz är svensk/persisk designer med rötterna i Iran. Efter studier på Central Saint Martins College of Fashion och London College of Fashion så utexaminerades hon 2012 och startade upp sitt varumärke 2013. Med sina banbrytande linjer och exklusiva materialval skapar Isabell Yalda Hellysaz mode i framkant och inspireras av militaria och rymdåldern, olika element som hon översätter och implementerar i sin design. 

Read More

Text
Photo
Quote
Link
Chat
Audio
Video