När vi mötte vulkanen som föddes

Du ser kanske inte vad jag ser. Men det är en illusion. Du kan se det. För du är där också. Du är där. Om du vågar se, vågar känna.

När jag står 100 meter från kratern till en nyfödd vulkan och ser jordens inre spruta upp framför mig kan jag inget annat än krypa till korset. Hur kan vi gömma oss bakom datorer, i uppvärmda lägenheter och bilar och tro att den här världen inte är den mest fantastiska gåvan vi har getts, förutom livet självt.

Magmans hetta värmer mina kinder medan jag känner vätan från de fuktiga magmastenarna penetrera mina torra byxor. Jag tittar på lavan spruta upp från jordens inre. Och jag tystnar.

Jag hade klivit över hala stenar, bedrägliga rötter som slingrade sig nästan medvetet förrädiskt över stigens gång. Vi hade hört jorden mullra och skaka innan vi såg vulkanens utbrott med egna ögon. Ingenting går upp mot upptäckarfärdens förväntan inför vad som finns bakom nästa hörn. Löftet om att få se någonting du aldrig har sett förut.

Jag sitter framför lägerelden på kvällen efter två timmars betraktande av en vulkan som håller på att födas. Jag tittar på lägerelden, jag tittar upp till höger och ser vulkanens lava fortsätta diskutera med natthimlen. Molnen svarar med en reflektion i de vackraste röda och orangea nyanserna jag har sett. Jag tittar upp och ser månen sticka fram för att snabbt försvinna bakom molnen igen.

Elden värmer mina leder som kylts ner av vätan i kläderna. Jag ser upptäckarlustens törst släckt i mina vänners ögon. Det finns en förnöjsamhet oss i emellan. Vi är privilegierade varelser på jorden. Några av få som fått se jordens inre prata med himlen.

Vi pratar. Vi dricker. Vi ler. Vi tittar upp mot horisontens magmafärgade moln. Vi är här och nu. Vi är lyckliga.

image

Text
Photo
Quote
Link
Chat
Audio
Video