och samtidigt som jag oroar mig över att jag bara får möjligheten att leva ett (1) liv, så lyckas jag inte ens leva detta enda (1) fullt ut. ironiskt. 

det kanske tar emot;

årets låt för min del, är utan tvekan Inget kan ändra på det med Veronica Maggio. ironiskt nog släpptes den för flera år sedan och jag har inte hunnit ikapp att lyssna på den förrän nu. Skamligt. Men den ramlade in i mitt liv en vårdag, när jag promenerade hem från huddinge centrum och de åttahundrafemtio metrarna till Kvarnbergsplan i min lila rock och med conversen släpandes på den nysopade asfalten. Den var med mig när jag ringde steffi och alla andra och pratade om allt och ingenting och rispade in hans initialer i ett trästaket som kanske ingen någonsin kommer hitta. Den var med mig genom den där tidiga sommarnatten som var allt vad jag ville den skulle vara men ändå lämnade mig på ruta ett. Den var med mig genom nostalgiska körningar till blentarp, när jag plockade från farfars gamla hallonbuskar, sörjde farmor och skickade en bild till dig för att på något konstigt vis ville jag att du skulle vara med om det också.

Låten blev egentligen ett trevligare minne än dig. större än dig. för när jag var yngre tog det ibland år innan jag kunde lyssna på sådana låtar igen, men denna har jag aldrig aldrig slutat lyssna på. jag har alltid sjungit med. och senast idag tänkte jag varför kan jag inte bara stänga av, låta bli att tänka på kärlek och bara vara ett tag. liksom fokusera helt helhjärtat på andra saker. till 120%. men jag kan inte. jag har aldrig kunnat. jag har aldrig blivit så bränd att jag slutat älska. jag kan inte sluta älska. kärleken är en del av mig, om än så olycklig. och inget kan ändra på det.

tankekaskad

du ser trasig ut på nära håll. jag låter min libido slicka dina sår och tömmer ett spann med iskallt vatten över huvudet. vältrar mig i självömkan när ingen ser, lyfter blicken mot publiken som sömnigt stirrar ner på sina ultravioletta rektanglar i biosalongens ofrånkomliga mörker. ingen vill höra, ingen vill veta. bästa sändningstid är helt passé och det luktar unket av oro och popcornsvett som fastnat på klibbiga fingrar som hamrar mot trötta displayer som skvallrar om någon slags parallell verklighet som pågår på andra sidan filmduken och som suktar efter deras deltagande. jag bara sitter där och vältrar mig alldeles vit. 

vit. 

vitare än oskulden som flög sin väg. är det inte ironiskt att vit är oskuldens färg när det är vi vita som bär på mest skuld av alla i hela världen?

jag dricker varken kaffe eller vin eller mjölk heller för den delen. inte för att jag inte vill utan för att jag inte måste. det finns så många andra rus än de som tillfogas genom flytande substanser och jag samlar på dem, kilar fast dem i mitt medvetande när världen stått stilla lite för länge. men det gungar ibland. tror att skälvan omslöt mig i det vita havet där jag somnade förförd och förgjord och tillintetgjord när du tog i mig och när jag såg på dig och insåg att dig känner jag inte alls men det känns helt okej, mer okej än om det varit vem som helst annars i hela jävla världen. det kanske syntes i mina ögon. 

midnatt råder om sexton minuter och hade det varit tre månader fram i tiden skulle jag snubblat in i ett färgsprakande paradigmskifte. om tre månader kanske jag inte känner dig längre. om tre månader kanske jag insett att mitt jagande och bugande och bockande och ditt slingrande och lindande runt lillfingret var en indikation på att du aldrig ville ha mig. jag kanske ser dig på kaféet med någon rödhårig sörplandes på milkshake och så kanske jag tänker att du är någon annan nu och att jag är någon annan nu men egentligen är vi fortfarande precis likadana. vi kommer alltid vara precis likadana. 

det är så svårt att somna när tystnaden gallskriker mig i örat genom telefonen som ligger medvetslös på nattduksbordet. om nätterna härskar insomnia och om dagarna leker vi narkolepsi, faller ihop i oformliga högar när helst lusten faller på, eller faller bort. jag tappade en kanna i golvet idag. på sistone har jag krossat så mycket glas att splittret lämnat fåror i mina händer. sopar upp det med tårar i ögonen. lämnar några osynliga bitar utspritt på parketten mest för att få nöjet att slita upp trampdynan och kunna låtsas att jag förblöder morgonen därpå. 

ångest blir till ångest blir till ångest och jag trivs nog bäst så, där jag vet hur allting känns och ska kännas när det är åt helvete och hur jag på något sätt har bottnat i det, i den oundvikliga ängslan som fyller mig till bristningsgränsen och får mig att implodera i baksätet på en bil mellan runhällen och vittinge. det är nog bäst att backa lite. runt gathörn eller rakt bak rätt över stupet och ner i någon slags avgrund som inte längre skrämmer mig. hej då, nu vill du nog aldrig mer se mig men det finns inte mycket att göra åt det. a woman’s gotta do what a woman’s gotta do och så vidare, äntligen någon slags självbevarelsedrift in charge som kan styra upp det här och sluta låtsas som att ignoransen inte rör mig i ryggen. den stal nästan ett år av mitt liv. du stal nästan ett år av mitt liv. 

jag har en 3D-tv hemma i vardagsrummet. glasögonen ligger uppradade på hyllplanet ovanför och jag tar på mig dem ibland och går runt runt runt i lägenheten i hopp om att livet ska te sig lite mera verkligt. jag blir oftast besviken. eller kanske lättad, för vad är egentligen så eftersträvansvärt med verkligheten? utanför fönstret skvalpar tiden förbi. jag trycker näsan mot glaset och målar flyttfåglar i andedräktsdimman. 

tänker att de nog är lyckligare än de tror, som får se all misär från ovan. tänker att jag nog är lyckligare än jag tror, som har tid att tycka så synd om mig själv. 

Text
Photo
Quote
Link
Chat
Audio
Video