Bombus



Solen skiner visar sitt förhatliga ansikte en dag som idag. Getvargen har varit god mot oss ett par dagar, piskande piss-regn, gråa skyar och blöt jävla kyla är väder för en dysterkvist som mig. Solsken, blå himmlar och lekande barn? Inte blasfemiskt nog för mig, jag kräver mer av livet än så! Idag lyssnar jag på Bombus, det är en varm ljudbild, knappast satansiskt eller ockult men det går ändå ner utan protester. Det är svårt att använda ett antikosmiskt ordförråd för att beskriva Bombus musik, här lutar det mer åt Episkt! Öken! Mäktigt! och Storslaget! Vi snackar alltså om sjumila-riff och mysigt mullrande basgångar, varför den här skivan inte har fått mer uppmärksamhet för står jag inte. Det är ju poppis som fan nu med den har sortens musik, någon borde göra något!

Några ockultist-poäng tar Bombus hem ändå, deras bandnamn är nämligen latin, det betyder tyvärr inget i stil med “mörk ritual” eller “satans hungrande hora”, nej det betyder “Humla”, men jag har alltid gillat humlan, apidae-familjens outsider!

LÄNK

/Getvarg S

På kvällen när alla hade gått hem till sig och viken var tyst berättade homsan en egen historia för sig själv. Den handlade om den lyckliga familjen. Han berättade ända tills han somnade och nästa kväll fick han fortsätta igen eller ta det från början.
Homsan brukade börja med att beskriva den lyckliga Mumindalen. Han gick långsamt ner över sluttningarna där det växte mörk barrskog och mycket ljusa björkar. Det blev varmare. Han försökte beskriva hur det kändes när dalen öppnade sig i en grön vild trädgård som var genomlyst av solsken, överallt gungade gröna löv i sommarbrisen, grönt gräs runt omkring och över hans huvud och solfläckarna i gräset och ljudet av humlor och det luktade gott och han gick långsamt vidare tills han hörde den rinnande floden.
Det var mycket stilla och ganska tidigt på morgonen. Nu kunde homsan Toft se prydnadskulan av blått glas som låg på sin stolpe längst borta i trädgården. Det var Muminpappans glaskkula och den var det finaste som fanns i hela dalen. Den var magisk.
Gräset växte högt och var fullt av blommor, homsan beskrev dem. Han berättade om de krattade gångarna som var ordentligt kantade av snäckor och mindre guldklimpar och uppehöll sig lite till vid solfläckarna som han tyckte särskilt mycket om. Han lät vinden susa fram högt över dalen och fara genom skogen på sluttningarna och tystna så att stillheten var fullkomlig igen. Äppelträden blommade. Homsan gav äpplen åt några träd men tog bort dem igen, han satte upp hängmattan och strödde gult sågspån framför vedboden, nu var han alldeles nära huset. Där var pionrabatten och nu verandan… Verandan låg mitt i morgonsolen och den var precis sådan som homsan hade gjort den, räcket i lövsågningsarbete, kaprifolen, gungstolen, allt.
Homsan Toft gick aldrig in i huset, han väntade utanför. Han väntade på att mamman skulle komma ut på trappan.
Tyvärr brukade han somna just där. Bara en enda gång hade han sett hennes nos skymta i dörröppningen, en rund vänlig nos, hela mamman var runt på det sätt som mammor ska vara.
Nu vandrade Toft genom dalen igen. Många hundra gånger hade han vandrat samma väg och varje gång blev upprepningens spänning djupare. Plötsligt strök en grå dimma över landskapet, det suddades ut, han såg bara mörkret i sina slutna ögon och hörde det långa höstregnet över presenningen. Homsan försökte komma tillbaka men det gick inte.
Det här hade hänt flera gånger den sista veckan och varje gång kom dimman lite tidigare. Igår kom den vid vedboden, nu blev det mörkt redan före syrenbuskarna. Homsan Toft kröp djupare in i sin rock och tänkte: I morgon kanske jag inte ens hinner fram till floden. Jag kan inte berätta så att det syns längre, alltihop går baklänges.

Ingen kommer någonsin att tala om för oss varför rönnens blad är formade av ett ojämnt antal små blad när lönnens blad är ett enda, handflatsstort och ornäsbjörkens ett djupflikigt avtryck, som av en vibrerande kyss. Deras funktion är densamma: de är jordens lungor, renar den luft vi nödtvunget andas från koldioxid och ger oss det livgivande syret. En ogripbar skönhet var för sig, tillsammans något oerhört. Framför allt tillför de skönhetsvärden – syret är biprodukten. I de gröna löv-valven vinglar humlor och sädesärlor, under dem – vila.

image

Text
Photo
Quote
Link
Chat
Audio
Video