genusnytt

Suspekta feministiska män

Liv Strömqvist skrev en glad statusuppdatering om att hennes förlag blivit omskrivet av Genusnytt, alltså det här inlägget om Galago Förlag. Och eftersom det är mer creddigt än att få en egen tråd på Flashback, som det konstaterades i kommentarerna på fejjan, var jag tvungen att klicka mig dit och läsa. 

Och utan att säga något som helst om själva inlägget vill jag istället lyfta upp något som skrevs i kommentarerna, nämligen följande: 

Jag blir mer illa berörd av män som underkastat sig feminismen, än låt säg unga kvinnor som kanske tycker det är hippt att kalla sig feminist utan att reflektera vad det numera står för.
Vad har de för motiv. Vill de bli av med manlig konkurrens, vill de bli beundrade av feministiska kvinnor (och kanske få ligga med dem), har de ekonomiska motiv i form av feta stöd, har de blivit illa behandlade av en man och nu ska ge igen mot alla män, är de en kapten klänning. Jag begriper inte hur en man kan bli feminist och öppet och aktivt diskriminera män och tycka att han gör något positivt.

(Ni måste alltså läsa inlägget för att förstå kontexten, sorry ‘bout that). 

Eftersom jag inte är en feministisk man kan jag givetvis inte svara på den frågan. Men jag kan förstås spekulera. 

Utgångspunkten torde givetvis vara antifeministernas avsaknad av könsmaktperspektiv. Om man inte anser att män och kvinnor behandlas olika baserat på deras könstillhörighet, inte på grund av tvingande lagar men på grund av sociala strukturer (vilket i sig själv är konstigt när antifeministerna pratar om diskiminering av män i exempelvis vårdnadstvister, någon från “den andra sidan” får gärna förklara det här för mig) kan man givetvis inte heller skriva under på (de flesta) feminismers utgångspunkt (Liberalfeminismen undantaget, men den är, vad jag förstått, också den enda feminismen som antifeminister kan acceptera). 

Detta måste ju i sin tur, resonerar jag, innebära att om man är en man som anser att det finns en könsmaktstruktur där män (och kvinnor) har både fördelar och nackdelar som man inte vill skall bestå (för att de är begränsande för individen) så är man per automatik exkluderad från de antifeministiska nätverken (där själva begreppet “könsmaktstruktur” räknas som en myt). Om man då dessutom, med kompensatorisk logik, försöker rätta upp på den skeva könsfördelningen av exempelvis seriekonst genom att för ett tag publicera fler kvinnliga alster än manliga, då anses man vara mansdiskriminerande. 

Är det verkligen helt otänkbart att också en man tycker att det är fel att det mesta av vår kulturella kanon är skapat av män? Och att den samme mannen försöker rätta upp på det? Är det otänkbart att en man anser att det är fel att det perspektiv vi är vana vid (alltså det manliga) blir klassat som kvalitet oftare än ett kvinnligt perspektiv, utan att han för den sakens skull har en dold agenda? (Som typ att få knulla feminister, varför man nu skulle vilja det med tanke på hur håriga och fula vi är.) (Höhöhö.) 

Jag tror, men det här är ju bara min egen åsikt, att feministiska män är de som gör allra mest för manligheten. För det första luckrar de upp det entoniga fokuset på kvinnliga erfarenheter inom de feministiska rörelserna (tusen tack), och för det andra arbetar de faktiskt aktivt för att ge plats för de män som inte faller inom de normativa ramarna för “manlighet”. Genom att lyfta in det “kvinnliga” (om ni ursäktar mitt språk) ges det även utrymme till andra sorters manlighet. 

Men jag är som sagt ingen feministisk man. Någon som råkar tillhöra den kategorin som har lust att förklara varför ni är det? Skulle uppskattas. 

En annan sak jag kan lyfta upp från kommentaren ovan är ju förstås den lilla raden “vad det [feminism] numera står för”. Jag är ledsen att behöva vara den som påpekar den här fruktansvärt uppenbara saken, men det är faktiskt inte så att antifeminister har tolkningsföreträde kring vad feminism numera står för. 

Nu: till affären. Man har väl hustruliga plikter att sköta. (Haaahahahaha)

Apropå näthat

Okey, jag bloggspammar nu och tänker inte ens be om ursäkt för det. Det här var bara för roligt för att inte lyfta upp. 

Katarina Wennstam har skrivit en krönika om näthatet, eller snarare det specifika näthat som riktas från män mot kvinnor. Utan att lägga mig i debatten om just det (för det sparar jag till min doktorsavhandling, hohohooo) tycker jag ändå att det är väldigt roligt att man under Genusnytt’s inlägg om krönikan går att hitta följande kommentar:

Sötisen säger:
15 juli 2011 kl 10:59

Den absoluta majoriteten av Sveriges alla kvinnor och män äcklas naturligtvis alltjämt av minoritetsklientelet mentalsjuka, könshatiska feminister som rapar trötta genuslögner för egen vinning.

Genusludret Katarina Wennstam tillhör som bekant minoritetsklientelet mentalsjuka, könshatiska feminister som rapar trötta genuslögner för egen vinning.

Katarina Wennstam: Att så gott som alla äcklas av billiga, maniskt lögnaktiga genusluder som dig, är naturligtvis inte samma sak som att alla äcklas av ”kollektivet kvinnor” eller ”kollektivet män”.

PS. ”Näthat” är genusludrets nya feministiska offerkofta.

Är det bara jag som tycker att det typ är höjden av ironi att någon väljer att bemöta en krönika om könsspecifikt näthat genom att kalla författaren för “genusluder”? Och vad i hela fridens namn är könshatisk? Att en hatar kön? Alla kön? What? 

Okey, jag ångrar mig angående min nya etikett. Från och med nu tänker jag kalla mig Postpatriarkalt Genusluder. Så jävla catchy!