När jag "ville" bli lärare, men blev kär istället

När jag var fjorton gick jag alltid runt med en stressboll i jackfickan.
Ni vet, en sån där som man klämmer på som är full med ris.
Jag kunde ibland tycka att sociala interaktioner var jobbiga, och kanske även för att man till viss del skämdes över sig själv när man var i den åldern, den svåra tonåren.
Stressbollen var gul och hade ett smileytryck på sig, men jag minns inte ens var den kom ifrån, jag bara hittade den hemma.
När jag trodde att folk pratade om mig ute på stan eller liknande, var det alltid skönt att kunna klämma några gånger på stressbollen för att tänka på någonting annat, typ. “Har du gjort dina läxor?”, “Fan vad du är bögig” eller “Jag älskar dig”, var några meningar som nästan alltid krävde att stressbollen var nära till hands. Den vilade ju alltid så tryggt i min högra jackficka.

Första gången jag fick en riktig flickvän var jag fjorton, och på något sätt har minnet av henne aldrig lämnat mig. Jag läste en gång att den första kärleken är den som man alltid jämför alla andra relationer med, och kanske är det sant.
Vi satt och pratade på gigantiska grushögar, stora som kullar. Kullarna har blivit lägenheter numera och jag bor inte ens i samma stad, men jag kommer fortfarande väl ihåg hur det ser ut.
Kanske var det då jag också började testa röka cigaretter, kanske för att vara cool. Jag minns faktiskt inte, men det var dumt i vilket fall som helst.

Vi pratade om allt som fanns att prata om, och när de intima samtalen om relationer och kärlek kom upp, gick stressbollen på högvarv, fast man såg inte det.
“Gillar du någon?” – frågade hon.
“Tja, jag vet inte, dudå?” – svarade jag.
Stressbollen sjöng dock en annan vals. Jag vill låtsas att det var kärleksserenader den sjöng, men den attackerades likt en trumma i ett punkband.
“Vad vill du bli” – fortsatte hon.
“Ingen aning, kanske lärare”.

Jag skulle aldrig kunna bli lärare, det vet jag själv. Jag vet inte ens varför jag sa det, jag ville väl ge något snabbt svar för att det inte skulle uppenbaras vilken idiot jag var. Jag har ju aldrig vetat vad jag vill bli, det vet jag fortfarande inte nu sex år senare.
Just lärare var det konstigaste svaret jag nog kunde ge. Det faktum att jag är vänsterhänt hade aldrig kunnat fungera.
Jag ser det framför mig, jag står vid whiteboarden och stammar fram vad som är substantiv och adjektiv.
Min handstil som kan liknas med en sjuåring skriver darriga ord som sen smetas ut och bara blir ett virrvarr av röd pennfärg.

Jag skrattade den dagen, av många olika anledningar.
Den första anledningen var att jag kysste min första flickvän, även om våra tänder slog ihop ett antal gånger och ingen riktigt visste hur man skulle göra.
Den andra anledningen var att jag sa att jag skulle bli lärare, ett yrke som förövrigt är mycket viktigt och bra, men ingenting för mig.

Vi var tillsammans i kanske fyra månader, och jag kommer inte riktigt ihåg vad vi gjorde.
Vi gjorde väl som alla andra antar jag. Kollade lite film, gick promenader, kysstes och snackade.
När jag fortfarande bodde i staden jag är född i stötte jag på henne med jämna mellanrum på fester eller dylikt, men vi hälsade aldrig på varandra. Jag vet inte varför, kanske var det så längesen att det bara hade varit konstigt.
Kanske är vi båda för fega för det eller kanske så tror båda att ingen har någonting annat att säga till den andra.
Stressbollen gick sönder för länge sen, och jag orkade aldrig göra en ny, kanske var stressbollens syfte över?

Det vore kul att träffa henne igen, ta en fika och prata om vad som händer i varandras liv nu, vad man gör och var man är på väg. Men samtidigt så är det ett fint minne som markerade en milstolpe i mitt liv, dels när jag var tvungen att låtsas att jag ville bli lärare i fyra månader (vilket innebar att alla fick reda på det och “retades”, min lärare gick till och med fram och berömde mig för karriärvalet), men även dels då jag hade mitt första förhållande. Kanske influeras man av den händelsen, jag vet inte.

Jag är mest bara glad att stressbollen gick i pension, så jag inte fortsatte att se ut som en förvirrad idiot på stan med händerna i fickorna!

anonymous said:

Hej jag heter Tilda och är fjorton år. Guess the language :)

I think its Dutch?? Or am I just really wrong?

Watch on videos.johalputt.com

Abecita Konstmuseum - Brutus Östling Brutus Östling fascineras av fåglars beteende och kallar sina bilder för porträtt. Ibland kan fåglarna liknas vid människor och lockar publiken till skratt. Intresset för fotografi började redan i fjorton-femton-årsåldern. Men istället för att direkt ge sig på fotograferingskonsten blev Brutus förläggare, på det egna förlaget Symposion. Som bokförläggare gav Brutus ut över 1 000 titlar, men 2005 bytte han yrke och är sedan dess fotograf på heltid, med inriktning framför allt på fåglar och natur. Hans stora intresse för dykning gjorde sedan att han började fotografera under vatten. Fram till 1999 var det enbart undervattensbilder som gällde. Men sedan 2000 fotograferar han i stort sett bara på land, världen över. I maj 2006 blev Brutus Östling utnämnd till ”Årets Naturfotograf” i Sverige av Naturvårdsverkets jury. I november 2007 förärades han titeln ”Nordisk Naturfotograf”, som utses vartannat år. 2009 fick hans och textförfattaren Susanne Åkessons bok ”Att överleva dagen” Augustpriset i fackboksklassen. Samma år blev han utnämnd till ambassadör för Canon i Europa. Sedan juni 2011 är han gift med Agneta Östling, och de driver tillsammans fotoverksamheten.

Text
Photo
Quote
Link
Chat
Audio
Video