The horror of nothing to see.

Så beskriver 80-tals feministen Luce Irigaray Freuds hållning inför femininiteten. Förutom besattheten vid det ockulära ger Freud en beskrivning av vad som skiljer en liten flickas utveckling från den lilla pojkens: ingenting. Ändå är kulturen hårt genuskodad.
Nu sitter jag här och läser debatter och debattörer och nej, det är inte bara ett dystert misogynt skämt att Freuds fasa inför femininiteten hemsöker mig .
När man så ivrigt söker fascismens förklaring hos arbetarklassen; beror det på Maria Sveland? På kändisars FI-valselfiesar? Feminismen som demaskuliniserat generationer av män? På “vänstern”?
Och i nästa led: visst är möjligheten att sitta med invandrarhatiska radiopratare epitomet av yttrandefrihet? Visst ska jag sprida mina gamla debattare fyllda av plattityder om att hålla sin inre mobbare i schack ty detta är den högsta lärdomen och formen av personlig och moralisk utveckling?
Och i ännu nästa led: allt beror på postmodernismen som vågat adressera metanarrativen om maskulinitetens och vithetens överhögheter. Inte konstigt att Jeppe super.
- Klokt och förnuftigt resonerat, angeläget och brännande.

If only.

För det finns inga förklaringar här, det finns ingenting att se i den ständigt pågående ström av påståenden som staplas på varandra.

Jeppe super för att världen hatar honom och krossar hans livsvärld. Jeppe super för att supandet alltid funnits där.
Den nostalgiska industriarbetarkung Jeppe beskrivs som, bryter nu sin rygg i ett annat land, för mindre pengar och med sämre villkor.
I den här världen.

I andra änden av spektrat sitter Biskop Ignatius av Demetrias och Almyros i den grekiska krisen med en kyrka som både talar om och agerar i den här världen - förutom massiva sociala insatser bland undernärda barn, hemlösa, sjuka, åldrande, företagare i kris etc etc etc genomgår den Grekisk Ortodoxa kyrkan massiv självkritik - man tar tillbaka sitt tidigare stöd för Gyllene Gryning, man kritiserar både den grekiska politiken och banden till staten, och förbereder en skilsmässa från staten. Man adresserar traditionen av nationalism inom kyrkan och beskriver situationen som en konsekvens av en hänsynslös marknadsekonomi som slagit sönder både liv och samhällen. Man talar om solidaritet och tar tydligt ställning för alla människors okränkbara värde - i direkt polemik mot både nazismen och marknaden.

image

image

image

image

image

image

Vintern har nu kommit och jag saknar redan värmen, här i Sverige är vädret så rått och dystert, tur att man flyttar till fina London på tisdag där det är pyntat med massa fina lampor och det är en mysig stämning. Jag saknar att kunna gå klädd i slappa och tunna kläder, hittade lite street style pic’s som jag gillade, nu är de bara 5 månader kvar folket! Håll ut! 

Lite spännande

Är det inte lite spännande att se hur det går när man gör saker & ting man egentligen inte får

Skiter i allt som heter lagen och agerar som vi fattades morgondagen
Så vi rör oss ute på natten så inte farbror blå får fatt i en
För att han är en lurig en och vill gärna du öppnar munnen och sviker din vän

Men du backar alltid din bror eller syster ty dom kommer alltid och tröstar när du är dyster

Men med dystert sinne härdar du din kropp och det är säkert ingen fara
För det finns ju inget som heter stopp eller lagom ty när något erbjuds säger du “ja om!”

Ja det är klart det var kul ett tag men nu vet jag inte om jag pallar en till morgondag

Med stressen, paniken och alla tysta skriken
Som plågar mina sinnen med alla förvrängda konstiga minnen

Och alla saker jag gjort som jag ångrar så stort
Och när ångesten står vid min port får du ytterligare chansen att ropa “ja om!”
och du kan inte skrika “nejtack” för det gör man inte

Och…

Nu vill jag bara slappna av och minnas hur saker & ting var
Innan jag började göra saker man inte fick och sket i lagen och levde utan morgondagen

Ty jag tror jag sålt min själ till Djävulen,och ja var inte det en jävlig en?
Då jag inte kan minnas att jag skrivit ett kontrakt eller några lovord sagt

Utan bara att något saknades mig något som lämnat ett stort vidöppet sår
Säg..
Är det lika spännande att göra saker man inte får?

3

Mat i luckan! Del 34

"Novembers armé!"

Den allra första menyn på Annabel’s har vart i livet i sju dagar denna torsdag i november. Det är en kärv månad, november på många vis. Det blir mörkt, det är kallt, det regnar, det blir kallare, det blir mörkare, det regnar mer, mer, ner… Ur detta blöta mörker måste man då filtrera ut smaker, dofter och känslor. Att skapa mat ur detta avgrundsliknande klimat kan verka dystert och blekt. Men, nej säger jag! NEJ!! Det gäller bara att gräva i sitt egna hjärta för att finna glöden, värmen, harmonin och sedan släppa den lös över råvarorna. Förädlingen, teknikerna och omtanken måste lyftas upp när Novembers armé drar fram med sina mantlar av mörker och svärd av köld och försöker täppa igen kreativitetens flämtande låga…

Håller just nu på att läsa en intressant bok om hur hjärnan fungerar och rättare sagt hur man skall bäst använda sin hjärna under dagen för att fatta rätt beslut. Boken heter Välj Rätt – En Guide Till Bra Beslut av hjärnexperten Katarina Gospic. Det är en mycket intressant bok som är väl värd att läsa. Nu har jag inte kommit så där jättelångt i den ännu men boken verkar mycket lovande än så länge, det finns säkert anledning till att återkomma till denna bok framöver. Kommer dessutom att läsa ytterligare en bok av Katarina framöver.

I alla fall, en sak som Katarina Gospic tar upp i denna bok är det hur det är att arbeta i ett öppet kontorslandskap. Det hon skriver om tycker jag verkar väldigt oroväckande och smått dystert.

Människor som arbetar i öppna kontorslandskap är extremt utsatta för distraktioner så som mobiltelefonsignaler, inkommande e-post, bakgrundsmusik och komma-ihåg-vad-du-ska-göra-här-nästa-tankar. För att kunna koncentrera sig på en arbetsuppgift måste vi stänga ute dessa distraktorer – detta kräver pannlobsinsatser. Det innebär att om du sitter och arbetar en vanlig dag på jobbet så kanske du slösar värdefull pannlobstid på att försöka ignorera e-posten och komma ihåg vad du skall göra, i stället för att koncentrera dig på din egentliga arbetsuppgift. När du sedan ska på kundmöte, kanske din pannlob är alldeles för trött för att visa upp din bästa sida.

Kan kanske tillägga att pannloben är det som kallas för hjärnans smartaste del.

Med andra ord, ett öppet kontorslandskap gör att vi riskerar att koncentrera oss på andra saker än det vi egentligen skall lägga våran energi på. Att det är en sämre arbetsmiljö när vi alla sitter i ett och samma rum är egentligen ingen nyhet utan något som har förekommit i media flera gånger det där med att ett öppet kontorslandskap ger en sämre arbetsmiljö. Dessutom så mår man betydligt sämre i ett öppet kontorslandskap. Dels så mår man dåligt för att det är stressande och har många störande element, men också för, förmodar jag, att det lättare sprids en massa baciller och bakterier när alla sitter tillsammans.

Mina erfarenheter av öppna kontorslandskap

Jag har själv arbetat på ett företag där vi alla (drygt 30 personer) satt i ett och samma rum i ett öppet kontorslandskap och jag känner så väl igenom mig i Katarina Gospics resonemang och i de artiklar jag har läst om detta ämne. Det var verkligen mentalt påfrestande att jobba på detta sätt. Jag hade tack och lov flextid och jag försökte börja min arbetsdag tidigt på morgonen innan alla anlände till jobbet, bara för att få någon timme med lite mer lugn och ro. Annars så var det fullrulle på jobbet hela dagen, folk som pratade högt, telefonsignaler jämt och ständigt och mycket mycket mer. I stort sätt varje dag så hade jag känslan av att jag inte kunde koncentrera mig fullt ut på det jag skulle göra på grund av många störande element i omgivningen. Det var ofta som jag när jag gick hem kände mig helt slut i huvudet på grund av allt det som rörde sig runt omkring mig hela dagarna. Dessutom så satte jag ofta på musik på väldigt hög volym i hörlurarna bara för att stänga ute ljud från omgivningen, detta i sig förbättrade inte direkt situationen utan var i sig störande.

Ulf Lundell sjöng ju en gång i tiden Jag Trivs Bäst i Öppna Landskap. En sak är helt säker, jag trivs verkligen inte bäst i öppna kontorslandskap. Jag tillbringade cirka 20 månader på denna arbetsplats och det är först nu efteråt när jag har fått distans till det hela som jag inser hur dåligt jag mådde med att jobba i en sådan miljö. Jag hoppas verkligen inte att jag i framtiden kommer att arbeta på en arbetsplats där det förekommer en öppen arbetsplats. Jag är övertygad om att man mår som bäst och presterar som mest om man har ett eget kontor där man om man skulle vilja kan stänga om sig för att få lugn och ro och få jobba i stillhet.

Nu vet jag att många trivs bäst när de får jobba tätt med andra, vi är ju alla olika. Så en perfekt arbetsplats kanske är där alla har ett eget kontor men att det samtidigt finns möjlighet att sitta flera stycken i ett rum och jobba ihop och att det också finns möjlighet att välja om man skulle vilja att sitta i ett öppet kontorslokal och jobba. Det viktigaste är dock att alla skall ha möjligheten till att kunna få sin egen sfär där man kan koncentrera sig till 100% och där man kan jobba i lugn och ro. Då tror jag man fungerar som bäst och arbetar bäst.

The post Öppna kontorslandskap – bra eller helt värdelöst? appeared first on ringman.