Rörelsens ursprung

”To change the torture that exists in the world into joy within us – the Crucified into happy laughter – our old immense weakness into will to power.”

Så beskrev det hemliga sällskapet Acéphale, lett av den franska filosofen och författaren Georges Bataille, sin vision. 1929 samlades de flesta surrealistiska dissidenter kring Bataille, medan den idag mer välkända gruppen med André Breton och Salvador Dali i spetsen kom att etablera surrealismen som visuell stil. Vid sina sammankomster studerade man Markis de Sade, Sigmund Freud och Friedrich Nietzsche.

Sällskapet Acéphale grundades under 30-talet som ett resultat av denna splittring. Mycket litet är känt om det ursprungliga Acéphale, med anledning av att dess medlemmar svor att aldrig avslöja sällskapets inre aktiviteter. Endast ett fåtal anekdoter finns att tillgå rörande sammanslutningens nattliga sammankomster. De lär ha träffats vid en stor ek som slagits omkull av blixten. Denna ek skall även ha fyllt funktionen av ett altare, utsmyckat med ett hästkranium. Ordet Acéphale härrör från Grekiskan κέφαλoς akephalos, vilket bokstavligenbetyder huvudlös.

Sällskapets symbol – en huvudlös gestalt – negligerade principen om en enhetlig centraliserad makt och förnuft, genom en mytologisering av Friedrich Nietzsche och den grekiska guden Dionysos. Dionysos är för Nietzsche den sida inom människan som undandrar sig självmedvetenhet. Människans förmåga till självmedvetenhet är för Bataille en förbannelse, som vi är tvungna att uppbära på våra axlar, men som vi samtidigt kan lyfta oss ur genom ett förlorande av självet. Acéphales mål var att återupptäcka “varats totalitet”, eller med andra ord individens uppgående i ett totalt vara.

”This ”Dionysian” truth cannot be an object of propaganda. And since, by its own movement, it calls forth power, it gives meaning to the idea of organization revolving around profound mysteries

Än i dag samlas vi runt det arv som vi förvaltar, och som ständigt skjuter ut nya skott och förgreningar. Förgreningar som bär oss allt längre bort från den fasta marken, fjäran de dikotomier som idag reglerar vår förförståelse av världen. Där under en omkullkastad ek fann vi en levande och pulserande koppling till livet. 

Ibland när vi ligger sömnlösa om nätterna kan vi höra hur vårt hjärteblod dånar i våra öron. Det pulserar, sticker och bränner i oss, sorlet av världar som drar i oss och manar oss att komma ut. Vi vandrar ut i natten med avgrunden under oss och vi måste vandra där på vår stig ända tills vi faller ner i djupen. I våra begravda kroppar ska blommor växa och vi är i dom, det är en helig form av evighet.

En upplevelse av förhöjd verklighet; den mest vågade formen av rationalism – galenskapen, reser sig ur oss. Det är hög tid för djuret att resa sig ur människan, och tala i hennes namn och denna utsaga ska inte sluta här, utan växa som en eld i en enrisbuske, tills branden uppslukat hela universum. Det ska vara slutet för människan som vi känner henne och som vi talat om henne i tusentals år.

 

Text
Photo
Quote
Link
Chat
Audio
Video