axelsberg

Min kärlek till Stockholm, del 2

Jag står i rulltrappan på väg ner till Centralens myllrande hav av människor. Så många gånger jag har åkt den här rulltrappan, även om jag tycker bäst om att åka upp för den, upp för den och ut på Klarabergsviadukten, upp och ut i det Stockholm jag älskar och så ofta längtar till, trots att jag egentligen aldrig har bott där, bara besökt det. Jag hade visserligen en period tillgång till en lägenhet i Axelsberg, på den röda linjen nummer 13 mot Ropsten ett par hållplatser efter Liljeholmen. Där sov jag mest och åt frukost innan det bar ut i Stockholmsdagen och natten. Men nu står jag där igen, på rulltrappan på väg ner, jag har bråttom, egentligen borde jag inte ha bråttom men jag har ett tåg att passa, ett tunnelbanetåg som ska ta mig någonstans i Stockholm. Jag tar mig ner längs den vänstra sidan, till höger står man, till vänster går man, precis som i gången under vägen vid T-Centralen, inser först nu när jag tänker på det att det de facto är Vasagatan man passerar under, aldrig tänkt på det innan. Eller så är min kompass helt fel. En man och hans kamrat, jag får uppfattningen att de båda har värmländskt ursprung står framför mig, den ena mannen står till höger medans hans kamrat står i mitten, jag muttrar och försöker påvisa att jag vill förbi, hans kamrat säger till honom och jag kommer förbi precis innan rulltrappan är slut, när jag svängt muttrar jag för mig själv, jävla lantisar. Är det sådan jag har blivit? 

Jag står på Mälarrampen, det är dag och jag blickar ut över Stockholm, i mina lurar skaldar Lars Winnerbäck om Stockholm, ironin i hans textrader blandas med min kärlek till den staden jag blickar ut över. Ser pendeltågen som rullar in mot staden, Stadshuset med de icke existerande klockorna som bara finns i den usla filmen Jönssonligan får Dynamitfeber. Riddarfjärden som breder ut sig som en tapet som allt ligger på, Riddarholmen och dess anor. Centralbron och Gamla Stan, Katarinahissen bakom mig som står likt ett vakttorn och vakar över Slussen. Thor Modéns trappor som jag gått uppför. Jag älskar det här, jag blir aldrig trött på den här vyn, antagligen skulle jag bli det om jag såg den varje dag men det är inte säkert ändå. Vill ta en mental bild av detta för att bära med mig, ett minne när mörkret och det gråa kommer. 

Det är när coverbandet drar igång med The wild rover som jag slungas tillbaka igen. Tillbaka några år till glansdagarna när jag stod på puben O’Connells i Gamla stan och skrålade med med en pint Guinness i handen. Jag bär nu med stolthet ett litet jack i ett finger, antagligen från att ha dunkat handen i takt i bordet för många och för hårda gånger till The wild rover under den här sista kvällen. Då gör det inte så mycket att de senare under kvällen drar av Green Days time of your life som blir lite fel sådär. Men det gör egentligen inte så mycket. När jag senare står i regnet för att vänta på att komma in på nattklubben Engelen tillsammans med ett gäng äldre herrar, hur jag hamnat där vet jag egentligen inte men det fanns ett löfte om 5 papp för den som kunde fixa ett ragg till en av dem. Men när vakten säger något om 120 spänn i entré tackar jag för mig och säger god natt. Inte för att någon minns något ändå dagen efter. Men jag är fortfarande kvar på O’Connells där jag träffat alla möjliga och omöjliga människor en afton som denna, blivit akterseglad, sjungit allsång, men ändå haft det trevligt. Det var också en bra brytning till tidigare på kvällen när jag varit på Stand-up och två epoker i mitt liv har korsats och flätats samman. Det enda som fattades skulle ha varit ett besök på biografen på Sergels torg.

Det får mig att reflektera över min resa, mina år i Stockholm, hur jag lärt mig förstå staden och älska den. Hur jag nästan ängsligt först mest hängde i kvarteren runt Hötorget, hur jag stått på biografen och blickat ut över torget. Fått sexuella inviter av en gatans dam på väg ner i Tunnelbanan, och planlöst vandrat omkring i väntan på att nästa biofilm skulle börja. Hur jag såg hur biofilmerna blev allt färre och färre och andra intressen tog över. Hur jag kunde gå från att se kanske 4 filmer per dag till 3, till 2, till 1, till ingen. 5 filmer tror jag är rekordet. Hur jag gick därifrån till att hitta till puben i Gamla stan som jag blev förälskad i, kär i, som jag höll kvar i med och motgång länge, kanske för länge tills vi likt ett par som drabbats av melankoli och vardag gled isär till slut. Jag försökte visserligen några gånger men till slut gav jag upp och gav mig likt den vandrare jag ibland är ut på nya äventyr. Hur stand-up:en och komedin tog sig in i mitt liv, allt från den nästan magiska kvällen på Norra Bantorget till andra kvällar på olika klubbar.

Jag älskar Stockholm även om kärleken kanske inte alltid är ömsesidig och ibland sätts den på prov. Men den finns alltid där ändå någonstans. Men det är möjligt att kärleken bara är en illusion och att jag likt The Matrix har fått en världsbild dragen över mina ögon. Antagligen har jag sett lite mer av Stockholm än gemene turist som kommer dit, men det finns en vardag där som jag egentligen aldrig har upplevt men som jag vill uppleva. Jag vill ha ett 08 nummer även om jag aldrig kommer ha en fast telefon, jag vill ha en adress som kan härledas till Stockholm. Likt Berghagen vill jag skalda i natten “Stockholm i mitt hjärta, låt mig besjunga dig nu”. Men jag håller mig borta från Söder om Folkungagatan, det blir för jobbigt, även för mig.

Tack för ordet